Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Moderat islamism förtjänar erkännande

FELAKTIG BILD. Islamiska staten pekas ut som sunni- islamister och inget annat i västerländska medier. Det är en felaktig bild, menar Adam Hedengren. Det finns många moderata islamister som kämpar mot extremism.Foto: Medyan Dairieh

Västerlandets onyanserade bild av islamistiska rörelser leder till islamofobi. Det är viktigare än någonsin att uppmärksamma de reforminriktade islamister som kämpar mot extremismen, skriver Adam Hedengren.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Nyligen publicerade den ledande tunisiske politikern Rachid Ghannouchi en debattartikel i New York Times. Det är läsning som vi alla bör ta del av, särskilt i tider som dessa när den fientliga tonen mot muslimer i Sverige och övriga Europa skärps. Ghannouchis islamism är moderat och reformistisk, fjärran från den militanta fundamentalism som vi ser på annat håll i den arabiska världen, främst under Islamiska statens fana.

Det ligger en viss ironi i att Ghannouchi skriver i just New York Times.

För en tid sedan beskrev tidningens journalister Islamiska staten som sunni-islamister och inget annat. Det är oerhört missvisande eftersom sunni- islamism rymmer en enorm mängd tolkningar och anhängare. Islamiska staten (IS) är extremister som lever på våld och människors rädsla medan Ghannouchis eget parti, Ennahda, är moderata utan någon som helst koppling till IS brutala världsbild.

Benämningen av IS som sunni- islamister är symptomatiskt för västerlandets stereotypa bild av islamistiska rörelser. Man ser inte nyanserna - eller rättare sagt, de påtagliga kontrasterna.

I sin artikel skriver Ghannouchi: "Valet i Tunisien den 26:e oktober handlade inte om islams roll i samhället, utan var en möjlighet att bemöta frågor som arbetslöshet, en mer inkluderande ekonomisk tillväxt, regional utveckling och inkomstskillnader."

Knappast IS, eller hur? Islamofobin är en realitet och en av orsakerna till att Ghannouchi väljer att skriva sin artikel just nu. Han vill beskriva hur den reformistiska islamismen ser på sam- hällets utveckling och behovet av sam- arbete med sekulära partier, och det är en behövlig kontrast till de nyhetsbilder vi matas med från den muslimska världen i såväl Mellanöstern som vissa afrikanska länder.

Ghannouchi invänder även mot tolkningen att valet i Tunisien stod mellan de sekulära krafterna och islamisterna. Regionens tumultartade säkerhetsläge beror inte på konflikten mellan islamism och sekularism, menar han, utan snarare mellan demokrati och despotism.

Adam Hedengren

Det är också intressant att Rachid Ghannouchi, som är ett välkänt namn i regionen, väljer just New York Times. För att förstå både timingen och valet av kanal måste vi blicka tillbaka. Och då kommer Mellanösternexperten Shadi Hamids debutbok"Temptations of Power" väl till pass. I den kan vi läsa om islamismens utveckling de senaste tjugo åren. I kapitel efter kapitel möter vi exempel på hur moderata islamistiska grupper ansträngt sig för att framstå som demokratiska rörelser. Deras främsta vapen mot förtrycket, vilket tilltog under 1990-talet och framåt i länder som Jordanien, Tunisien och Algeriet, har varit att göra anspråk på demokrati och frihet.

Förvånad? Sannolikt blir många det, men genom Hamids forskning utkristalliserar sig en bild av moderata islamister som gjort allt i sin makt för att visa omvärlden att man har demokratiska ideal. Man vill helt enkelt inte riskera djupare förtryck och isolering, hävdar Hamid. Detta är islamisternas mardröm - en mardröm som nu utspelas på riktigt i Egypten under president Sisis hårdföra regim. I det ljuset bör man betrakta Ghannouchis artikel, som ytterligare ett försök att vinna omvärldens sympati och förståelse. Förhoppningsvis ska väst äntligen släppa sin stereotypa oro och i stället öppna upp för fredlig samverkan med partier som Ennahda.

Men på en viktig punkt gör Ghannouchi det lätt för sig; diskussionen om islams roll i samhället har stor betydelse - trots att han inte lyfter fram detta i sin text - och av just den anledningen måste omvärlden inse att islamismen inte kommer att försvinna. Människor vill ha den. Och vem är det egentligen som bestämmer att islamism är odemokratisk?

Utan islamisternas medverkan förblir utmaningar som arbetslöshet, ojämlikhet och kvinnors rättigheter förpassade till sidlinjen. För en sak kan vi vara säkra på - när moderata islamister inte tillåts att verka i det öppna är det förtrycket som styr.

 

Adam Hedengren

Grundare av medieplattformen och kunskapsföretaget YourMiddleEast.com