Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mitt i mörkret ser jag ett ljus vid horisonten

Malena Ernman skriver hur fördomar stänger gränser. Men trots det mörker världen befinner sig i just nu anar hon ett ljus vid horisonten. På bilden syns en av alla de banderoller som människor i Tyskland burit upp de senaste dagarna i syfte att välkomna flyktingar till landet.

Foto: Anna-Karin Nilsson och Jens Meyer/AP

Malena Ernman skriver hur fördomar stänger gränser. Men trots det mörker världen befinner sig i just nu anar hon ett ljus vid horisonten. På bilden syns en av alla de banderoller som människor i Tyskland burit upp de senaste dagarna i syfte att välkomna flyktingar till landet.

Foto: Jens Meyer
Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, har hyllats för det ansvar hon tagit för flyktingkatastrofen. Foto: Henning Kaiser / Epa / Tt

Det är våra fördomar som stänger gränserna. Det är våra fördomar som bygger taggtrådsstängsel när 60 miljoner människor befinner sig på flykt.

Men mitt i detta mörker så finns det hopp. Det ljusnar vid horisonten och våra fördomar spricker i solen, skriver Malena Ernman.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag kan ingenting om rasism. Jag är en blekt blondin från ett radhusområde utanför Sandviken. Och sådana som jag utsätts väldigt sällan för rasism.

Fördomar däremot. Jo, i egenskap av människa så kan jag en hel del om fördomar. Jag är tyvärr – som de flesta av oss – något av en expert på fördomar. Det är inget jag är stolt över men jag inser att även om jag dagligen skulle ta fram min inre Tage Danielsson och ägnade timslånga meditationspass samtidigt som jag framkallade Mahatma Gandhis ande – så skulle jag aldrig någonsin komma undan det faktum att jag kommer ha fördomar. Det är för jäkligt. Men det är sant - och det är en sanning som jag troligtvis delar med resten av mänskligheten. En sanning som gör oss sårbara.

Historien är nämligen, som bekant, proppfull av politiska rörelser och makthavare – till höger och vänster – som har utnyttjat de tillfällen då vårt förnuft inte räckt till. De har erbjudit enkla svar på svåra frågor genom att legitimera och organisera våra fördomar.

Rädslan håller på att slå rot i Europa. Vi ser inte längre våra tillgångar. Fakta och statistik som inte tjänar syftet att bygga upp den högerextrema domedagsstämningen avfärdas som ”vänsterpropaganda” även om självaste FN står som avsändare.

 

Vi förnekar vår välfärd och i stället står vi med våra telefoner och konsumerar nyheter som bekräftar vår egen världsbild likt en ökenvandrare som bälgar i sig färskt, kallt källvatten.

Och fast vi vet att det inte stämmer, så säger vi de fyra magiska orden i alla fall; vi upprepar dem som ett mantra – det var bättre förr.

Det är lätt att locka fram det sämsta i oss människor. Det är betydligt svårare att locka fram det goda.

Det tar tid att bygga ett hus. Men med lite dynamit så går det väldigt fort att jämna huset med marken. Och explosionen kommer garanterat ges större utrymme i media än historien om hantverkarna som byggde det.

Våra framsteg tar tid. Och även om de händer överallt och hela tiden så kommer de alltid bortprioriteras i nyhetsflödet till förmån för en börskrasch i Tokyo eller en galning som mördar en tvåbarnspappa någonstans i Sverige.

Just nu befinner sig 60 miljoner människor på flykt. Hälften av dem är barn. Människor som du och jag flyr för sina liv. Tusentals drunknar i Medelhavet, andra kvävs till döds på ett lastbilsflak. Och medan vi pratar om ”volymer” så spolas döda flyktingbarn upp på våra badstränder.

Politikerna avvaktar. Många av dem är bakbundna av högerpopulistiska opinionssiffror.

Andra är själva högerpopulister. Eller högerextremister, neofascister, socialkonservativa. Vissa är rent av uttalade nazister. Men en sak har de gemensamt – deras framgångspolitik bygger till stor del på att multiplicera våra fördomar om andra människor. Målet är nationen först. Det är muslimernas tur att utgöra hotet och det är fördomarna som ska få jobbet gjort.

 

För de vet att det är våra fördomar som stänger gränserna. Det är våra fördomar som bygger taggtrådsstängsel. Det är våra fördomar som skriker att ”Sverige brinner” när statistiken säger att brottsligheten i själva verket minskar. Och det är våra fördomar som får människor att tro att vi är på väg mot en undergång när vi i själva verket lever i ett historiskt överflöd.

För så är det. Enligt Credit Suisse så äger nu jordens alla hushåll svindlande 1 560 000 miljarder kronor. Ironin är ju förstås att vi till stor del har tjänat de pengarna på fri rörlighet och på billig arbetskraft och naturtillgångar från mindre ekonomiskt lyckosamma delar av världen.

Självklart har människor rätt att propagera för ett minskat flyktingmottagande. Men om man gör det till tonerna av undergångsmusik, komponerad av myten om ett samhälle på väg mot en apokalyps – när vi står på toppen av vår mänskliga förmåga att skapa välfärd och tolerans – då ägnar man sig inte åt politik utan åt lögner.

Men det finns hopp. I Tyskland står en kvinnlig förbundskansler och säger att om vi kunde rädda bankerna så kan vi rädda flyktingarna. Och en liten pojke som heter Alan har fått en miljard människor att tänka det "kunde varit jag". Alan finns inte mer men han lyser för oss i mörkret. Det ljusnar vid horisonten. Solen är på att gå upp och plötsligt minns vi – våra fördomar spricker i ljuset.

 

Malena Ernman, artist

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!