Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Misstänkliggör inte de apatiska barnen

Uppgivenhetssyndrom är väl dokumenterat. Det finns tyvärr mängder av barn som gett upp hoppet och som dragit sig tillbaka från livet, skriver Eliot Wieslander.Foto: SHUTTERSTOCK
Eliot Wieslander är generalsekreterare för Läkare i världen.

Det mest sorgliga med debatten om barn med uppgivenhetssyndrom är att de verkliga frågorna helt glöms bort. 

Hur förhindrar vi att barn tappar hoppet så fullständigt? Hur botar vi dem som ändå hamnar där? skriver Eliot Wieslander från Läkare i världen.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. De senaste dagarna har debatten om barn med uppgivenhetssyndrom fått nytt liv efter Filters reportage om två barn som misshandlats av sina föräldrar och bland annat tvingats låtsas ha uppgivenhetssyndrom. 

Vad barnen i reportaget utsatts för är djupt tragiskt, på många sätt. Det är starka och viktiga berättelser om hur barn i en utsatt situation blivit misshandlade av de personer som har till uppgift att skydda dem och där det övriga samhället brustit. Rimligen bör man också gå vidare med deras vittnesmål för att stärka möjligheten också för flyktingbarn att få sin rätt till skydd i familjen och av samhället stärkt. 

Mängder av barn har gett upp hoppet

Hela poängen med Filters reportage är att de här barnen inte har haft uppgivenhetssyndrom. Vad de har varit med som säger alltså ingenting om hur det är att faktiskt ha uppgivenhetssyndrom. Filter använder ändå misshandeln av dem för att säga något om just detta och försöker till och med väcka liv i den sedan länge avklarade frågan om uppgivenhetssyndrom överhuvudtaget existerar. Uppgivenhetssyndrom är väl dokumenterat. Det finns tyvärr mängder av barn som gett upp hoppet och som dragit sig tillbaka från livet. Barn som på riktigt slutat äta och vara kontaktbara. Det är ett extremt tillstånd för barnen och för deras omgivning. Men genom att misstänkliggöra syndromet, snarare än förövarna som vittnesmålen handlar om, så misstänkliggör man också alla dem som drabbats.

Socialstyrelsens riktlinjer

Debatten som den förs nu är som om tiden stått still. Det har den inte. På det medicinska planet och från Socialstyrelsens håll har det hänt en hel del sen debatten om ”de apatiska” första gången började. Socialstyrelsen har sedan 2013 riktlinjer för att diagnostisera barn med uppgivenhetssyndrom. Där krävs medicinska tester av saker som inte kontrolleras av barnet själv, till exempel puls och blodtryck, där läkaren ser om barnet reagerar på stimuli. Men man bör också ta blodprover som skickas till rättsmedicinsk analys för att med säkerhet kunna utesluta att barnet blivit drogat. Så som diagnosen ställs nu ska ett barn som är livrädd för misshandel inte, oavsett hur hotade de än är, kunna passera.

Svårt sjuka skickas tillbaka

Det argumenteras vidare om att det här är ett syndrom som endast handlar om att få permanenta uppehållstillstånd. Och ja, Sverige har tidigare haft som ambition att följa barnkonventionen. Tyvärr har det sedan flera år varit annorlunda och det finns i dag varken humanitär asyl eller några ömmande omständigheter som garanterar barn skydd, vare sig de har cancer, kommer tvångsgiftas eller har uppgivenhetssyndrom. Ingen förklaring ges av Filter till varför barn fortsätter att insjukna i uppgivenhetssyndrom även nu när vi i Sverige skickar tillbaka svårt sjuka barn till sina ursprungsländer oavsett vad det kostar. Tvärtom ser vi indikationer på att fallen igen ökat nu när situationen är ännu mer hopplös. 

Inte ett svenskt fenomen

Det nämns upprepat att detta skulle vara ett svenskt fenomen. Det är det inte heller. Det finns flera fall i bland annat Australien och Turkiet där barn uppvisat precis samma tecken på uppgivenhetssyndrom som vi sett här i Sverige. Inte heller där har det handlat om att man på så vis kan få uppehållstillstånd. Vi vet inte heller hur många barn som ger upp i flyktingläger där de inte kan hållas vid liv med sondmatning etc. De har aldrig och kommer aldrig synas i statistiken här i Sverige. För det som är unikt i Sverige är att vi har en sjukdomskod och att vi i alla fall försöker hålla koll. När andra länder inte gör det, då går det så klart inte att göra jämförelser.

Kanske borde vi i stället fråga oss hur vi kan hjälpa dem på ett sätt så att barn inte ska behöva insjukna? Vilka samhällsinsatser borde finnas där?

Det är tydligt i debatten att många av dessa fakta gått både flera journalister och självutnämnda experter förbi. Men det mest sorgliga med denna debatt blir förstås, som så ofta annars, att de verkliga frågorna helt tappas bort. Hur förhindrar vi att barn tappar hoppet så fullständigt? Hur botar vi dem som ändå hamnar där? Inte ens frågan som vittnesmålen berör tas egentligen upp. För även om gamla övergrepp behöver adresseras så förtjänar ju även de en riktig diskussion och inte att användas som ett slagträ i en debatt för att försvåra för ännu fler utsatta barn.

Vad kan samhället göra?

Det vi vet är att uppgivenhetssyndrom så gott som uteslutande drabbar svårt traumatiserade familjer. Kanske borde vi i stället fråga oss hur vi kan hjälpa dem på ett sätt så att barn inte ska behöva insjukna? Vilka samhällsinsatser borde finnas där för den som utsatts för grova övergrepp och sedan ska ta sig vidare i livet med barn och familj och en väldigt osäker situation i ett nytt land? Vilket stöd och vård borde sättas in tidigare? Vilket skydd behövs för barnen? 

Vi tycker det är välkommet att frågan om barn med uppgivenhetssyndrom väcker starka känslor. Det finns mycket att diskutera. Då är det ju ett stort slöseri att bara upprepa det som vi för länge sedan är klara med. 

 

Av Eliot Wieslander

Generalsekreterare Läkare i Världen

Läkare i Världen har under många år arbetat med barn med uppgivenhetssyndrom och deras anhöriga.