Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Min syster går sönder av mobbningen varje dag, ni dödar henne

Ina Rosenhöjd.
Foto: Shutterstock.

Jag vill, ber och önskar att folk kan öppna sina ögon. Jag känner mig utmattad, en tryckande ångest, hopplöshet. För jag vet inte hur man blir av med mobbningen, skriver Ina Rosenhöjd.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Min syster är 17 år gammal. Hon har gått i skolan i många år, precis som alla andra ungar har gjort. Hon är fantastisk, härlig, charmig och en riktig glädjespridare. Lite försiktig och osäker till en viss del men väldigt energisk, framåt och skrattig. Trots detta - det är alltså inget fel på henne, hon är varken elak, dryg eller tråkig - så har hon stundvis i hela sitt liv blivit mobbad, utfryst eller trakasserad.

Jag minns hur det började redan på förskolan, då hon inte fick vara med och leka på grund av att hennes docka var mörkhyad (!), de kastade den, trampade på den och sa att det var något fel på den. Jag har alltid varit i närheten, det var jag även då, och som den beskyddande storasyster jag var och är så hanterade jag situationen och sen var det inget mer snack om saken.

Upp mot förskola, lågstadiet och mellanstadiet så fortsatte det, jag minns när hon var kanske sju år och hur mitt hjärta brast när en av hennes nära vänner snodde hennes mobil och raderade alla bilder som min syster tagit på sitt marsvin och sin katt.

Hennes ansiktsuttryck när hon insåg att alla bilder var borta kommer alltid sitta fastklistrat i mitt huvud. Jag bara brast inombords. Eller när hon blev utskrattad på grund av hennes korta lugg, när de gömde hennes saker, när de snodde hennes skor eller när hon blev lämnad ensam på rasterna för att ingen ville leka med henne.


LÄS MER: Lyssna, men tro inte att ditt barn är okej

 

I sexan bestämde sig några killar i klassen att min syster var ett roligt offer att leka med. De ringde henne och sa att de skulle våldta henne, de sparkade henne, skrattade åt henne och hackade alla hennes dokument i skolan och passade på att förstöra alla hennes arbeten.

I sjuan så var det nya dudes, även de skattade, sparkade och spottade på henne. Speciellt kul var det att garva när hon skulle redovisa.

Nu går min syster i gymnasiet. Nu har hon inte längre barn eller skitungar som klasskamrater, utan unga vuxna. Folk mellan 16 och 18 år. Då kanske man tänker att nu äntligen har människor växt upp? Har de små otrevliga snorvalparna lärt sig att bete sig som folk möjligtvis? Nej självklart inte, det bara fortsätter.

Det började okej. Hon hade några hon kunde hänga med i klassen. Men så plötsligt beslutade sig en av tjejerna för att min syster har "för mycket positiv energi" och att hon inte längre ska få vara en del av gruppen. Nu stannar vi upp här en sekund.

För mycket positiv energi.

Sug på den karamellen en stund.

Elak, dryg, respektlös och hånfull är olika exempel på egenskaper som jag personligen hade tyckt mindre om hos människor i min omgivning. Men positiv energi? Mycket har jag hört men detta slår fan alla rekord.

 

LÄS MER: Förlåt Julia, för att jag var en av mobbarna

 

Jag blir så trött. Hon går sönder varje dag, ni dödar henne.

Jag kan skriva en hel roman om hur förbannad jag är och hur mycket hat jag har gentemot dessa brudar, men jag tror att det framgår ganska tydligt och är ganska  självklart.

Varför gör människor så här? Jag vill veta varför för jag förstår inte. Vill ni höja er själva? Höja egot? Har ni någon psykisk, sadistisk störning då ni bara älskar att mosa andra människor mentalt? Eller är det coolt kanske? Är man en cool kid ska man kanske mobba lite? Finner ni något roligt i det? Åter igen, någon slags psykisk störning?

Var felet än ligger i huvudet på mobbarna så måste det bli en förändring. Jag vill, ber och önskar att folk kan öppna sina ögon. Jag känner mig utmattad, en tryckande ångest, hopplöshet. För jag vet inte hur man blir av med mobbningen. Våld, hot, tillsägelser, ilska, bedjande - det känns som att allt bara provocerar och föder mer mobbing. Så det jag kan göra är att försöka nå ut.

 

Till er som läser detta, barn, vuxna och ungdomar, lärare och elever - snälla, gör vad ni kan. Stå upp. Stötta. Informera era barn, era syskon, era vänner, berätta hur sinnessjukt jävla viktigt detta är. Säg ifrån. Sätt ner foten när du ser något hända. Sträck ut en hjälpande hand till den som blir utsatt.

Att sitta ensam kan kännas hur jobbigt som helst och att någon kommer fram och kramar om en och visar omtanke kan bli dagens ljuspunkt för någon som har det tungt. Känns det läskigt att säga ifrån så kanske du och en kompis gemensamt kan säga till de som mobbas?

Och till alla lärare, ha ögonen öppna och säg ifrån, för Guds skull. Så många gånger som min syster berättat att lärare har vänt henne andra kinden till eller helt ärligt inte ens reagerat på elaka kommentarer och hån som hon fått kastat på sig.

Till er mobbare, snälla, lägg ner. Ni anar inte vilken enorm skada ni gör och vilken smärta och ångest ni skapar med era gärningar. Tänk om och tänk rätt.

Och slutligen, till dig som blir mobbad - i mitt fall, min älskade lillasyster - det blir bättre. Vi kommer att göra vad vi kan för att hjälpa dig. Håll ut, stå ut, håll huvudet högt. Din tid kommer.

 

Ina Rosenhöjd

Servitris 

 

En längre version av denna text publicerades först på Inas Facebooksida.