Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Min pension ligger under EU:s fattigdomsgräns

Inga-Lisa Sangregorio Foto: Privat
Oranga kuvertet med pensionsbeskedet kommer snart i brevlådan. Foto: MAGNUS GLANS
Det oranga kuvertet med pensionsbeskedet. Foto: MAGNUS GLANS

Efter många års heltidsarbete i akademikeryrken har jag nu en nettopension som ligger ett par tusenlappar under EU:s fattigdomsgräns, skriver pensionären Inga-Lisa Sangregorio.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Varje år när de orange kuverten skickas ut och medierna fylls av artiklar om framtidens pensioner tänker jag på hotellägaren i Edsåsdalen som beklagade sig över SMHI:s väderprognoser: ”Det är inte bara det att de inte vet hur det kommer att bli. De vet inte ens hur det är!” Och vill inte veta.

Häromdagen kom min man med en bunt gamla papper som han tänkte kasta. Där låg hans första pensionsbesked, från december 1995, den månad då han fyllde 65. Jag räddade det och beslöt att följa Bertolt Brechts råd: "Sätt ditt finger på varje siffra, fråga: hur kom den hit?" Jag har jämfört hans allmänna pension (då ATP och folkpension), i dag kallad tilläggspension, med hur ersättningen till riksdagsledamöterna förändrats under samma period. För båda grupperna gäller att de inte själva kan påverka hur hög deras inkomst blir. Någon annan avgör vad som anses skäligt.

1995 fick den som i likhet med min man hade högsta ATP 14 169 kronor i månaden, i december 2016 var motsvarande belopp 17 886 kronor, alltså en ökning med 3 717 kronor eller 26 procent. Räknar man bort inflationen har hans pension ökat med 190 kronor under dessa 21 år.

 

LÄS MER: 40 års arbete måste få synas i våra pensioner 

 

1995 fick en riksdagsledamot 26 500, i dag är arvodet 63 800, en ökning med 37 300 kronor i månaden eller drygt 140 procent. Räknar man bort inflationen har arvodena höjts med 30 700 kronor i månaden. Alltså 190 respektive 30 700 plus. Alla djur är lika men somliga djur är mer lika än andra.

Alla beloppen är före skatt. Riksdagsmännen har i likhet med andra som inte är sjuka, arbetslösa eller bara gamla dessutom fått fem jobbskatteavdrag. 

Men jag då? Jo tack, jag har numera nöjet att vara så kallad fattigpensionär. Efter många års heltidsarbete i akademikeryrken har jag nu en nettopension som ligger ett par tusenlappar under EU:s fattigdomsgräns. Vid årsskiftet upphörde nämligen min privata pensionsförsäkring, som jag tecknade när jag blev frilans.  Nu återstår bara det som tidigare hette ATP.

Jag fyllde 65 år 2001 och började ta ut min pension i slutet av samma år. Det innebar inte att jag slutade arbeta, bara att jag för första gången på tjugofem år fick en fast inkomst, som första året var 10 846 kronor i månaden. 2016 hade den stigit till 13 465 kronor, en ökning med 2 619 kronor på femton år. Under samma period ökade riksdagslönerna från 41 500 till 63 800 kronor, alltså med 22 300 kronor i månaden.

Men tjänstepensionen då? Jo tack. Sju års heltidsarbete i privat tjänst ger 87 kronor, sex år som byrådirektör i statens tjänst.137 kronor, före skatt.

 

LÄS MER: Fel att be pensionärerna att bita ihop 

 

Den senaste tiden har kvinnors låga pensioner fått en del uppmärksamhet. Jag hade lägre lön än min man, som är civilingenjör, och har alltså lägre pension. Men när jag fyllde 65 låg mina pensionspoäng över genomsnittet, och då inte jämfört med samtliga pensionärer det året utan jämfört med dem som hade arbetat minst 30 år med en inkomst som översteg en viss summa. Det måste alltså finnas åtskilliga män i min egen ålder som har lika låg pension som jag eller till och med lägre. Varför hör vi aldrig dem klaga över sin usla pension? Kanske de skäms? Kanske de är för gamla för att orka bråka? Kanske de är döda?

De är alltid riskabelt att använda sig själv som exempel. Fördelen är att det är enkelt: alla siffrorna finns där. Men jag vill gärna understryka att det inte är synd om oss. Vi har lite sparade pengar och kommer hursomhelst inte att leva så länge till. Det jag vill är att människor ska veta. Och att politikerna talar klarspråk: tycker ni detta är rättvist?

Varför bidde det bara en tumme, och knappt det, av arbetarrörelsens största seger under modern tid, ATP? Socialdemokraterna tycks vara på väg att sälja ut till och med minnet av den. Lagom till jul kom ett erbjudande om att köpa historiska valaffischer. En var den välkända ”Gärna medalj men först en rejäl pension”, en annan Olof Palmes löfte om att det växande välståndet skulle fördelas rättvist. Det var då.

 

Inga-Lisa Sangregorio

Pensionär