Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Min pappas död i covid-19 blev onödigt plågsam

Det är stort fokus på intensivvården, men hur blir det för dem som inte ens kommer i fråga för den enklaste sjukvård? skriver Johanna Andersson. Arkivbild.Foto: SHUTTERSTOCK
Johanna Andersson är tidigare sjukhuspräst.

Min pappa dog rosslig, uttorkad och lufthungrande i covid-19 på ett äldreboende. 

Jag har suttit vid många dödsbäddar och vet att det inte behöver vara så här plågsamt. Äldreboendena har tagit på sig ett uppdrag att ge vård som de inte klarar, skriver dottern Johanna Andersson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Min pappa Jan dog på Annedals äldreboende i Göteborg tisdagen den 26 maj 2020. Klockan var 22.15. Han var 84 år, han lämnar en stor familj och har ett framgångsrikt yrkesliv bakom sig. Tre av oss närmast anhöriga var med honom under hans sista timmar. Här kunde denna berättelse ha slutat. Men det var inte så att pappa stilla somnade in, omgiven av sin familj. Han kvävdes långsamt, fullpumpad med morfin och ångestdämpande. 

Hans läkare, oklart om och när hon träffat pappa, bestämde att han skulle vara kvar på äldreboendet när han testades positivt för covid-19. När vi anhöriga äntligen fick komma dit var han uttorkad och törstig, men nej, det fanns inte möjlighet att sätta ett litet stöddropp för att lindra törsten. Fanns det någon slemsug när han inte längre orkade hosta eller spotta? Nej, vi har ingen slemsug. Går det att låna från Sahlgrenska sjukhuset? Nej, tyvärr. Kan han få lite syrgas, han kvävs ju! Nej, vi har ingen syrgas. Så återstod morfin och ångestdämpande; en kort stund efter att han fått de sista sprutorna dog han, rosslig, uttorkad och lufthungrande. 

Ingen syrgas – bara morfin

Min upprördhet handlar inte om att pappa är död. Alla kommer att dö. Det handlar om hur de sista timmarna blev. Läkare bedömer tydligen att äldreboendena klarar att vårda covid-döende. Det gör de inte. I alla fall inte om en döende människa ska tillåtas ha det uthärdligt under sina sista timmar och slippa andnöd, smärta och ångest. Först får de inte träffa sina anhöriga på många veckor. När slutet närmar sig finns inte slemsug, syrgas eller någon annan lindring än morfin och ångestdämpande. 

Etiken lämnar mig inte någon ro. Pappas liv framstod som så oändligt betydelselöst där på äldreboendet.

Det tog tid att alls få kontakt med en sjuksköterska. Ansvarig läkare ansåg sig inte ha möjlighet att komma förbi för ett snabbt besök. Som kontrast: Pappa var själv läkare; en kirurg som gick och såg till sina nyopererade patienter på Sahlgrenska om söndagarna. Men när han själv var döende med akut andnöd hade vårdcentralsläkaren inte tid att titta till honom förrän möjligen nästa dag. Och detta fast vi kontaktade henne en tisdag under kontorstid. 

Orimligt plågsamt

Men, kanske någon invänder, naturligtvis är det en skakande upplevelse att se en älskad anhörig dö? Det är klart att du är upprörd! Men ingen av oss tre som var med pappa har någon idealiserad bild av döendet. En är läkare, en utbildad sjuksköterska och jag har varit sjukhuspräst och arbetat med vård i livets slutskede. Jag har suttit vid många dödsbäddar och vet att det inte behöver vara så här plågsamt. Jag har också undervisat sjukvårdspersonal och medicinstudenter i etik. 

Och det där med etiken lämnar mig inte någon ro. Pappas liv framstod som så oändligt betydelselöst där på äldreboendet. Han, som varit kirurg och mån om sina händer, hade långa naglar. En sköterska kom in i rummet och talade om honom som om han redan vore död, fast han levde och nog hörde vad hon sade. Samma sköterska sade också att hon trodde det var min mamma som smittat pappa, trots att smittan funnits på boendet länge. Mamma hade under de senaste månaderna fått träffa honom två gånger utomhus, på meters avstånd. Hon insåg därför att det inte kunde vara hon som smittat. 

Inte ens den enklaste sjukvård

Men hur är det med etiken här? Tänk om denna uttalade misstanke fött skuldkänslor som förmörkat mammas liv? Och hur har de haft det, alla de andra på äldreboenden som dött i covid-19 i Sverige? Det är stort fokus på intensivvården, men hur blir det för dem som inte ens kommer i fråga för den enklaste sjukvård?

Mitt i det svåra var det ändå underbart att vi äntligen fick träffa pappa igen och vara tillsammans med honom, iförda ”OH-ark” som skydd över våra ansikten. Det fanns stunder när vi sjöng psalmer, lyssnade på Lars Gullin – pappa älskade jazz – och läste psaltarpsalmer. När det var över kunde vi sluta hans ögon och läsa ”Herren skall bevara din utgång och din ingång”. Han var inte ensam. Och det är en tröst att också otäcka minnen bleknar och att sorgen en dag ska ersätta ilskan. Pappa älskade sitt arbete och ska begravas i sin vita rock. 

 

Av Johanna Andersson

Fil dr, tidigare präst i Svenska kyrkan

Anhöriga vill anmäla äldreboenden efter virusspridningen: ”Det är för jävligt”