Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Morfar var nazist – det är min skyldighet att berätta

När Rebekkas morfar dog hittade familjen flera dokument, bilder och medaljer från hans tid som aktiv nazist. Foto: Niklas Strömberg
Ihoprullat hemma hos Rebekkas morfar fanns en plansch på Adolf Hitler. Foto: Niklas Strömberg
Foto: Niklas Strömberg

I hela mitt liv har jag känt skuld och mått dåligt över vad min morfar var en del av. Om den här texten får en enda människa att tänka till vet jag att jag har gjort något rätt, skriver Rebekka Sieger.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | DEMOKRATI. Häromdagen gick jag och min familj till centrum i den Stockholmsförort där vi bor. Där möttes vi av klotter som inte varit där länge. Budskapet var nazistiskt och uppmanade i grå sprayfärg till kamp för seger. 

Magen vred sig och jag överväldigades av frustration och ilska – men också av sorg. 

Barnbarn till en SS-soldat

Jag är tysk. Jag är barnbarn till en Waffen-SS-soldat. Morfar anslöt sig som ung till nazismen genom Hitlerjugend och fortsatte sedan att arbeta sig upp inom ideologin. Hans syster arbetade i Bergen-Belsens koncentrationsläger. Lägret där så många dog, däribland Anne Frank.

När jag ser det nuvarande politiska klimatet måste jag göra jämförelsen med det i 1930-talets Tyskland. Fler och fler i vårt samhälle har blivit öppet rasistiska och tågar i dag genom våra städer för att visa sitt förakt för andra människor. De spyr ut sitt hat mot andra. 

 

LÄS MER: RFSL: Därför är vi både rädda och förbannade

 

Politiker har inte vågat ta debatten

Redan när det stod klart att Sverigedemokraterna skulle klara fyra procent-spärren för några år sedan var det många politiker som blundade och låtsades som det regnade. De vågade inte fråga väljarna vad det var de var missnöjda över, vad de var rädda för. Vågade inte ta debatten. 

Inte ens 70 år efter nazismens Tyskland är jag rädd för att vi är på väg att upprepa samma misstag igen. Och om vi inte pratar om det gör vi det vi aldrig får göra: Vi blundar och glömmer. 

Diskuterade aldrig Förintelsen

När morfar dog hittade vi alla hans dokument från andra världskriget. 

Fotografier på honom i hans SS-uniform, diplom för mottagandet av Järnkorset av andra klass, med den tillhörande medaljen, och för att han hade marscherat till marskalk Mannerheims ära i Finland. Men också papper om hans ”entnazifizierung”, avnazifiering, och hans frigivning från det amerikanska fängelsestraffet efter kriget.

Varken morfar eller hans syster diskuterade judarna eller Förintelsen efter kriget. Inte ens med varandra. Det var som att det aldrig hänt för dem, att det inte existerade. Som att de ville glömma.

Han tyckte det nazisterna hade gjort var rätt

Samtidigt ändrade min morfar aldrig åsikt innerst inne. För mig är det bortom minsta tvivel att han tyckte att det var rätt det nazisterna hade gjort. Han dog 93 år gammal. Jag tror inte att han hade levt så länge om han hade känt ånger. Han hade kvävts av skuldkänslorna. 

När vi hittade alla bilder och dokument från morfars liv som nazist ville ingen i min familj ens ta i dem. För de ville också glömma. Vi alla har i hela våra liv skämts, känt skuld och mått dåligt av att påminnas av vad vår nära familjemedlem gjort. 

Men som min morfars barnbarn, min mors dotter och mitt barns mor ser jag att det är min plikt att berätta för alla som vill lyssna om vår familjs historia.

Det kan hända igen

Jag kommer svara på alla eventuella frågor mitt barn har när tiden är mogen. 

Jag kommer berätta att min morfar ljög för mig när jag under hans sista år i livet äntligen vågade fråga om han hade vetat om Förintelsen. Jag kommer berätta att han förnekade all kunskap om den. Att han sa att det inte fanns någon "vanlig" människa i Tyskland som kände till det systematiska mördandet. 

Jag kommer visa mitt barn alla dokument och bilder som handlar om vår familjs förflutna.

Det allra viktigaste: Jag kommer poängtera, gång på gång, att det kan hända igen. 

Då vet jag att jag gjort något rätt

Om vi inte är vaksamma. Om vi inte är modiga nog att sträcka ut en hand till behövande och om vi inte slutar att vara rädda för varandra oberoende av att vi har olika hudfärg, kön, religion, sexualitet, musiksmak och så vidare. 

Om bara en enda människa funderar över vad som är rätt och vad som är fel tack vare mina ord så vet jag att gjort något rätt.

Jag känner det i hela min kropp, precis som jag har gjort så länge jag kan minnas. 

Det får aldrig hända igen. 

 

Av Rebekka Sieger

Mamma, barn och barnbarn

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!