Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Min dotters sportlovsminne blev att kallas för ohyra

Maria Ekman.

På sportlovet blev min dotter utsatt för ett rasistiskt påhopp av en äldre kvinna som var i sällskap av sitt barnbarn. Tyvärr vet jag dessvärre om att detta inte är sista gången, skriver Maria Ekman. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Häromdagen skulle min 7-åriga dotter ha en mysdag med min sambo, en utflykt med lunch på McDonalds följt av ett biobesök. Ett sportlovsminne. Det blev ett minne för livet men inte riktigt som det var tänkt. Min dotter blev utsatt för ett rasistiskt påhopp av en äldre kvinna som var i sällskap av sitt barnbarn. Den äldre kvinnan tyckte att det var en bra idé att, inför sitt barnbarn, kalla min dotter för ohyra där hon satt ensam vid ett bord medan min sambo hämtade maten de beställt. Min dotter är afrosvensk och sticker tydligen ut en del i andras ögon. Betyder det att det är okej att hon ska utsättas för okvädesord? Nej självklart inte, tänker de flesta. Det här är en isolerad händelse, tänker andra. Men det är inte en isolerad händelse. Det pågår dagligen över hela Sverige. Mot barn. Av barn. Av vuxna. 

 

LÄS MER: Rasismen normaliseras genom hur vi agerar 

 

Jag har äran att vara mamma till tre fantastiska individer som är afrosvenskar. Min äldsta dotter blir 23, min son är 17 och min yngsta dotter är 7 år. Min yngsta hade ännu inte upplevt någon tydlig rasism men jag visste att dagen skulle komma. Jag vet dessvärre också om att detta inte är sista gången. Oändliga gånger har jag tröstat mina barn när de blivit utsatta av vuxna och självklart av många barn. 

De säger eller gör inget när du är med.

Vi pratar om allt från riktiga fula kommentarer till grimaser, till att de blir förföljda i affärer och även blivit ifrågasatta om de har pengar att handla för. Min son som idrottar har fått utstå fula gliringar från både motspelare och ledare för motståndarlag.

Jag hade en diskussion med min dotter när hon var 17-18 år, där jag upplevde att rasism inte var så vanligt förekommande, att de inte blev SÅ utsatta ändå. Hennes svar var: ”Vad vet du mamma? De säger eller gör inget när du är med. Vet du hur det känns att alltid bli tittad på? Att få glåpord kastade efter sig? Varför tror du att jag alltid har musik i öronen när jag går hemifrån? Enda gången jag känt att jag blivit bra bemött och välkomnad för den jag är, är när jag var med min systers gudmor på Pridefestivalen”. Jag ifrågasatte varför hon inte berättar allt för mig. Min son, då ca 12 år, lade sig i: ”Mamma, vad kan du göra. Du kan inte skydda oss jämt, det händer hela tiden och man orkar inte prata om det heller”. 

 

LÄS MER: Motstånd till rasism är inte att klä sig i en offerroll

 

Jag grät floder den kvällen och kände mig så hjälplös, hjälplös inför hatet. Jag kände samvetskval för att jag var en dålig förälder, för att jag inte kunde göra/gör mer. Många gånger har jag fått höra att jag får skylla mig själv, ”det förstår väl vem som helst att om man skaffar ”blandbarn” så blir det problem” och ”hur kunde du göra så mot barnen, skaffa dem när du vet hur det är”. Men, undrar jag, vem är jag då? Om jag låter andras fördomar diktera mina livsval, om jag anpassar mig efter andras fördomar? Då är jag inte den jag vill vara. 

Sportlovsminnet 2017 för min dotter blev att bli kallad ohyra av en äldre kvinna med sitt barnbarn.

Då är jag lite så som de där som står/sitter/går bredvid, de där som ser men inget gör. De som ser barn eller vuxna bli utsatta för rasism men säger ingenting, de tittar bort eller går bort. Det är inte jag. Varför är vi så rädda för att säga ifrån när någon blir utsatt för kränkningar? Sportlovsminnet 2017 för min dotter blev att bli kallad ohyra av en äldre kvinna med sitt barnbarn. En isolerad händelse? Inte en chans. Det händer hela tiden. Det händer nu. Barn. Oskyldiga barn. Varför?

 

Maria Ekman

Executive Assistant