Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nu visar vi världen att Sverige ger med sig

Vad kostnaden blir för uppgörelsen om de ensamkommande, kunde ingen ministrarna på Rosenbads scen svara på. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT
Johan Ingerö är ansvarig för välfärdsfrågor på tankesmedjan Timbro.

Frågan är en av vår tids största och svåraste – därför måste migrationspolitiken ha längre hållbarhetstid än en liter mjölk.

Den regering som inte förstår det kan inte sitta kvar, skriver Timbros Johan Ingerö.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Det kändes stundtals som att det var två väldigt olika uppgörelser som presenterades, där i Rosenbads pressrum på måndagseftermiddagen. De båda MP-ledarna Gustaf Fridolin och Isabella Lövin var påtagligt nöjda, liksom deras vilt twittrande medarbetare. Mer dämpade toner hördes från migrationsminister Heléne Fritzon, som med tillkämpat lugn betonade att detta inte innebär stopp för avvisningarna och att krisuppgörelsen från 2015 fortfarande gäller. Från Stefan Löfven hördes däremot ingenting alls, eftersom han valde att inte hedra pressen med sin närvaro – ett högst ovanligt grepp när en stor uppgörelse mellan allierade partier ska presenteras.

 

LÄS MER: Här är S och MP:s överenskommelse om de ensamkommande

 

Nåväl. Oavsett om man bekänner sig till skaran av öppna hjärtan eller om man vill se en stramare migrationspolitik än dagens, så är detta ohållbart. Migrationsfrågan är en av vår tids största och svåraste. Den handlar om svindlande ekonomiska summor, och ytterst om människors liv. Därför måste migrationspolitiken ha längre hållbarhetstid än en liter mjölk. Lever Sverige upp till det kravet? 

Döm själva:

Den rödgröna duo som gick till val 2014 hade anklagat den moderata migrationsministern Tobias Billström för att vara oanständig och inhuman, när han talade om invandringsvolymer. 

 

LÄS MER: Ledare: Det hade varit bättre att låta MP lämna regeringen 

 

Hösten 2015 meddelade statsminister Löfven att hans Europa inte bygger murar, och arrangerade ett hypat men i sak innehållslöst myndighetskalas på Münchenbryggeriet under vinjetten "Sverige tillsammans". Bara några veckor senare kom den numera legendariska U-svängen. Utrikesministern talade om systemkollaps, och en blocköverskridande majoritet stramade snabbt åt invandringsreglerna. Miljöpartisterna grät, men svalde både tårarna och den tuffare politiken. 

När vi nu skriver 2017 har Socialdemokraterna hunnit börja attackera de borgerliga för att ha varit för flyktingvänliga, trots att de aldrig framförde någon sådan kritik så länge Fredrik Reinfeldt regerade. Och i en reklamkampanj nyligen visade partiet stolt upp gränsvakter och passkontrollanter som en del av "den svenska modellen". 

Ingen kunde ge svar om kostnaderna

Ändå luckrar de nu själva upp sin egen tuffa linje genom att föreslå uppehållstillstånd för den som studerar, eller vill studera. Hur många dessa är, och vad kostnaden blir, kunde ingen av de fyra ministrarna på Rosenbads scen svara på. 

Vi kan inte fortsätta så här. Hur Sverige agerar påverkar hur många som söker sig hit. Ett av syftena med de hårdare reglerna var att inte göra den livsfarliga medelhavssmugglingen lika lockande. 

Nu, när regeringen öppnar för en sorts amnesti via gymnasieskolor och vuxenutbildningar, talar vi om för omvärlden att även om vi låter lite sträva ibland så ger vi med oss när medierna börjar skriva sina artiklar. Gissningsvis säljer smugglare i detta nu sina förrädiska resor med just det argumentet. Och när statistiken återigen skrämmer slag på makthavarna så lär vi ändra oss igen, men då kommer såväl ansökningarna som drunkningsolyckorna ha hunnit öka igen.

Och den dagen kommer. För till sist är det inte höjdarna i Rosenbad som måste skaka fram de där bostäderna och skolplatserna. Den uppgiften överlåter de till kommunpolitikerna, varav de flesta inte ens arbetar heltid med politik. Och även de behöver viss förutsebarhet om de ska kunna sköta de uppgifter väljarna ålagt dem. Det är helt enkelt inte acceptabelt att regeringen ständigt ändrar spelreglerna för att rädda sitt eget skinn, och att statsministern endast visar upp sig när utländska dignitärer rullar in i landet.

Lappkastens tid måste ta slut. Och den regering som inte förstår det kan inte sitta kvar.

 

Av Johan Ingerö

Ansvarig för välfärdsfrågor, tankesmedjan Timbro

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!