Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mer krut i valaffischer än twitter och bloggar

FORT FARANDE BÄST. Forskaren Bengt Johansson anser att de traditionella valaffischerna är överlägsna de mer modernakampanjkanalerna så som twitter och blogg.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

FAKTA

BENGT JOHANSSON
är docent i journalistik och masskommunikation vid JMG, Göteborgs universitet och expert på politisk kommunikation. Han forskar också på valaffischernas betydelse genom historien.

Vem behöver valaffischer? Visserligen har de varit en självklar ingrediens i de svenska valrörelserna i mer än 100 år, men nu borde väl ändå valaffischerna kunna tas bort? Inte minst när flera nya kampanjkanaler verkar ha slagit igenom på allvar. Jag tänker då på tv-reklamens intåg och de sociala medierna, som verkar uppta kampanjmakares tankar mer och mer. Att slösa pengar på att trycka affischer känns ju lite gammalmodigt när det finns digitala medier i överflöd att lägga tid och pengar på.

Jag ska dock inte göra det klassiska felet som många siare gör och dödförklara kampanjkanaler i förtid. Valaffischerna kommer kanske att försvinna, men troligare är att de kommer hänga med ett tag till. Vi vet nämligen genom att titta bakåt i historien att nya kampanjkanaler väldigt sällan ersätter gamla. När det kommer något nytt får oftast de gamla sätten att sprida politiska budskap leva vidare sida vid sida med de nya. Den enda kanal jag kan påminna mig som verkligen försvunnit var valfilmen, som gick i graven när tv gjorde sitt intåg i slutet på 1950-talet. Tittar man i valkampanjernas historia är det därför påfallande många metoder som fortfarande används trots att de slog igenom i början på förra seklet - annonser i dagspress, dörrknackning, flygblad och valaffischer.

Ett viktigt skäl till att vara hoppfull inför valaffischens fortsatta liv är att det inte finns några egentliga alternativ i det offentliga rummet. Den dagen stadsrummet är fyllt av digitala bildskärmar som partier och kandidater kan använda kanske man inte längre behöver trycka affischer. Men så länge som inga alternativ finns behövs valaffischerna för att höja temperaturen på valrörelsen, signalera till väljare och partimedarbetare att det är dags för demokratin att mobilisera sig till val och ge kandidater en plattform att visa upp sig på. När vi dessutom måste klicka oss in på bloggar och hemsidor och tv-reklamen är på tok för dyr för enskilda kandidater, behöver inte minst lokala kandidater ha en möjlighet att nå ut till väljarna.

Men vad som är den största faran för de svenska valaffischerna är nog att de tenderar att bli allt mer intetsägande. Det är inte så ofta som de har tydliga politiska eller ideologiska budskap, varken på bild eller i text. Budskap som "Alla ska med" och "Rösta på din sjuksköterska" eller ansiktsbilder på leende partiledare höjer ju knappast valtemperaturen. Men goda förebilder finns för dem som vill ha slagkraftiga affischer. Partierna behöver faktiskt bara leta i sina egna arkiv för att hitta affischer som både är ideologiskt starka och bildmässigt intressanta. Vill partierna skaka lite mer liv i en hundraårig kampanjkanal behöver de bara gräva där de står.


Bengt Johansson