Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Med ekonomiska klyftor frodas klimatförnekelsen

Kina har seglat upp som en stor utsläppare först under senare år. Bristen på klimaträttvisa gör att många länder som annars legat i framkant, sätter sig på tvären, skriver MP-debattörerna.Foto: TT
Alice Bah Kuhnke och Pär Holmgren är EU-parlamentariker för Miljöpartiet.Foto: ANDERS WIKLUND/TT

För att nästa klimatmöte inte ska bli ännu ett misslyckande behövs en historisk satsning på klimaträttvisa. 

Det är tydligt att ekonomisk ojämlikhet står i vägen för de beslut som krävs för att vår planet och dess ekosystem ska kunna tillfriskna, skriver Alice Bah Kuhnke och Pär Holmgren (MP).

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. De fattiga länderna vill ha kompensation och tillräckliga resurser för att lyckas med omställningen. De har rätt. Fattiga länder har fram till nu stått för en bråkdel av utsläppen, jämfört med de rika länderna. Samtidigt är det de mest utsatta som kommer att drabbas hårdast. Klimatfrågan är inte, som vissa hävdar, en fråga för en medelklass med existentiell ångest. Ytterst är det en fråga om rätten till liv, eller en fastslagen dödsdom, för världens fattiga.

I klimatdebatten hävdar alltför många att EU och USA inte kan göra något om inte länder som till exempel Indien höjer ambitionerna. Faktum är att Indien är ett av få länder som har utsläpp som ligger i linje med Parisavtalet. EU är inte ens i närheten. Ansvaret faller tungt på USA, EU och Australien som ur ett historiskt perspektiv har de absolut största utsläppen. Kina har seglat upp som en stor utsläppare först under senare år. Bristen på klimaträttvisa gör att många länder som annars legat i framkant, sätter sig på tvären. 

Ett måste före mötet i Glasgow

För att nästa års förhandlingar i Glasgow – som kommer att avgöra många års klimatarbete framöver – ska bli lyckosamma, krävs att betydligt mer görs för att åtgärda klyftorna mellan rika och fattiga delar av världen. Sverige har ökat sitt klimatbistånd och bidraget till FN:s klimatfond, men alla behöver göra mycket mer. Fattiga länder måste kompenseras för de skador som kommer drabba dem och ges ekonomisk möjlighet att ställa om. I denna del måste EU:s medlemsländer gå i främsta ledet.

Klimatfrågan är inte, som vissa hävdar, en fråga för en medelklass med existentiell ångest.

Det är inte bara ojämlikheten mellan rika och fattiga länder som bromsar klimatförhandlingarna. Även klyftorna inom rika länder bidrar till att klimatarbetet går för långsamt. I ett otrygghetens samhälle riskerar varje förändring att upplevas som ett hot – och varje klimatåtgärd som en uppoffring. De rika länder där klimatförnekelsen är som mest utbredd är också de länder där ojämlikheten tillåtits växa mest under de senaste decennierna. Ska omställningen lyckas, måste den negativa trenden av växande ekonomisk ojämlikhet brytas. Utan hopp om en rättvis omställning ger vi högerpopulister med enkla budskap fritt spelrum.

En blek kopia av vårt gröna förslag

EU måste därför gå från ord till handling. Redan 2009 föreslog de gröna partierna i EU-parlamentet en grön ny giv (green new deal) för klimatet. Det var en utförlig plan för miljontals nya jobb, klimatomställning och minskade klyftor. 

Nu har den nuvarande EU-kommissionen bestående av konservativa, socialdemokrater, liberaler och högerpopulister från Ungern och Polen föreslagit en blek kopia av vårt gröna förslag. Det enda som finns kvar av vårt ursprungliga förslag är en fond för rättvis omställning, som tar sikte på att minska effekterna av nedlagda kolgruvor i östra Europa. Det är bra men kommissionens förslag i stort är otillräckligt, och framför allt så saknas förslag som på allvar kan minska den ekonomiska ojämlikheten i Europa. 

Inspirera Kina

Om nästa års klimatmöte ska lyckas är det mycket som måste komma på plats i god tid innan november. Utsläppsmålen måste förstås höjas, så att de är i linje med vetenskapen. EU-kommissionen behöver också sätta en mer ambitiös deadline för utsläppsmålet till 2030, så att höjda ambitioner från EU kan presenteras på klimatmötet – och då förhoppningsvis även inspirera Kina med flera till att höja sina mål.  

Det avgörande är dock att världens fattiga, i EU:s medlemsländer och i resten av världen, får hopp om att de på både kort och lång sikt faktiskt har allt att vinna på omställningen. En politik som lägger kostnaderna för omställningen på de som har råd att betala, och inte på dem som har svårt att få ihop till hyran, är vägen framåt – vägen framåt mot det avgörande klimattoppmötet i Glasgow och en hållbar framtid efter det.

 

Av Alice Bah Kuhnke (MP)

EU-parlamentariker

Pär Holmgren (MP)

EU-parlamentariker

Pär Holmgren: ”Vi måste kunna gå före som ett gott exempel”