Att vi ens ska behöva ta den här debatten – efter 40 år med lagstadgad rätt till fri och säker abort i Sverige. Nu är det dags att feminister av alla färger sluter upp kring frågan om sexuell och reproduktiv hälsa. Rätten till fri abort är nödvändig för att säkra individens hälsa och för att människor ska kunna agera som självständiga individer med oinskränkt rätt över sina egna kroppar.
I Stockholm halveras nu anslagen till abortklinikerna. Samtidigt har SKL ändrat riktlinjerna för subventioner av preventivmedel för ungdomar så att de som subventioneras numera är färre. Olika p-piller passar olika bra för olika personer. Biverkningar är vanliga. Barnmorskor varnar för fler tonårsaborter. Med nedskärningarna riskerar dessutom köerna öka och fler att behöva göra sen abort.
I två tredjedelar av världens länder är abort olagligt och varje år genomförs 20 miljoner osäkra aborter, enligt WHO. Minst en halv miljon kvinnor dör varje år i samband med graviditet, förlossning eller en osäkert utförd abort.
Rätten till abort har ännu starkt stöd i Sverige. Men här, liksom i Europa, blåser konservativa och nationalistiska vindar. Med det följer alltid inskränkningar av kvinnors och hbtq-personers rättigheter. Dessa krafter söker nu andra medel än de juridiska, att utöva sin kontroll genom. Den ungdom som inte har råd att betala en tusenlapp extra för ett preventivmedel som passar ska alltså ha sämre möjlighet att skydda sig mot oönskad graviditet samtidigt som det ska bli svårare att avsluta en sådan.
Detta är inte bara konservativ politik, utan även för de konservativa kontraproduktiv och dum politik. När landstinget i Norrbotten för ett par år sedan införde nolltaxa för alla preventivmedel för ungdomar minskade tonårsaborterna med 7 procent på ett år.
Fi verkar för nolltaxa på preventivmedel för alla under 26 år och för fri och laglig abort i hela världen.
Tills det är uppnått måste människor i länder där aborten inte är fri välkomnas till Sverige för att göra abort på samma villkor som bosatta i Sverige.
Det finns många frågor där feminister av olika färg har olika uppfattningar.
Det gäller ekonomisk politik och prioriteringar för ökad eller minskad jämlikhet, vad vi uppfattar som säkerhetspolitik, vilket ansvar staten ska ta för att motverka våld och tillgodose grundläggande sociala och mänskliga rättigheter för alla, vilka ambitioner vi har i klimatfrågan och andra miljöfrågor, hur vi vill motverka rasism och så vidare.
Men rätten till våra egna kroppar är en fråga där blå, röda, gröna och rosa feminister rimligtvis borde kunna stå enade.
Det är ett steg i rätt riktning att Fp har meddelat att de ska rösta med regeringen för en mer jämställd föräldraförsäkring, och bra att även V liksom Fi helst ser en individualiserad försäkring. Ebba Busch Thor (KD) gör i söndagens debattartikel vad hon kan för att spjärna emot en sådan utveckling med hänvisning till vad en majoritet av svenska folket vill. Enligt Sifo och Jusek (2014) anser dock 3 av 4 kvinnor 18-29 år att det är viktigt med ett jämställt uttag av föräldraledigheten. Äldre män är mest skeptiska.
Fi anser att det är mer relevant i denna fråga, liksom exempelvis i abortfrågan, att lyssna mer till vad unga kvinnor vill, än vad män över 65 har att säga om saken.
Men det duger inte alls att lämna ifrån sig makten över frågorna kring sexuell och reproduktiv hälsa till KD i landstingen, som feminister i alliansens Stockholm uppenbarligen har gjort.
Det är illa nog att KD i regeringsställning fick bestämma över familjepolitiken i åtta år och där bromsa utvecklingen mot ökad jämställdhet.
Med Ebba Busch Thor tas ytterligare kliv bakåt ett exempel som med all önskvärdhet illustrerar att politikens innehåll är viktigare än partiledarens kön.
Gudrun Schyman, partiledare (Fi)
Linnéa Bruno, styrelseledamot (Fi)
Victoria Kawesa, styrelseledamot (Fi)
Lotten Sunna, styrelseledamot (Fi)
