Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Måttlös dyrkan av och för vita män

Bruce Springsteen är aktuell med sitt artonde studioalbum, "High hopes". Vid varje ny Bruce-skiva och turnépremiär brukar kvällstidningarnas nöjesredaktioner per automatik gå upp i brygga, skriver Jonna Sima. Foto: Neil H Kitson

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jonna Sima Bruce Springsteen är aktuell med sitt artonde studioalbum, "High hopes". Vid varje ny Bruce-skiva och turnépremiär brukar kvällstidningarnas nöjesredaktioner per automatik gå upp i brygga. När Springsteen besökte Sverige förra våren fick Expressen en "exklusiv" intervju med honom. En reporter hade tagit in på samma hotell som superstjärnan. De stötte på varandra på hotellets gym och i artikeln beskrivs hur Bossen "utstöter kroppsljud" medan han tränar ryggen. Det korta mötet - som bland annat innehåller en dialog med Springsteens livvakt om vilken fantastisk kropp reportern nu kommer att få tack vare artistens träningsvanor - blir ett mittuppslag i tidningen.

Under tre datum i början av maj spelar New Jerseys rockkung på Friends Arena i Stockholm. Kvällstidningarna tävlar i vanlig ordning om vem som har bäst - eller snarare mest - bevakning av Bossen. Expressens nöjessidor producerar ett 70-tal artiklar, på sajten sänds liverapporter via webb-tv där varje steg Bruce Springsteen tar punktmarkeras. Det chattas, produceras bildspel, krönikor och recensioner.

Tidningens musikredaktör, Anders Nunstedt, skriver till och med ett öppet brev till "Mr Bruce". Tonen är långt ifrån den distanserade kritikerns: "Vi är tacksamma för att du tog dig hit på din första världsturné, och för att du kommit tillbaka till Sverige i alla år. Det har gett oss upplevelser vi fortfarande är lyckliga över, och minnen vi vårdar ömt. Vi hoppas att kärleken är besvarad, att den växer sig starkare för varje gång vi ses - även hos dig."

I brevet skriver Nunstedt hur han gett Bruce sex getingar av fem möjliga, något han själv beskriver som "rockhistoria". Texten avslutas i samma lyriska jargong med uppmaningen: "Let's party!".

Bruce-yran i kvällstidningarna har blivit ett jippo som få verkar ifrågasätta. För går det egentligen att överbevaka en artist som säljer ut en arena som tar över 50 000 konsertbesökare tre gånger inom loppet av en vecka? Springsteens publik utgörs till stor del av kvällstidningarnas krympande kärntrupp: den vita medelklassen i medelåldern och uppåt som faktiskt betalar för en papperstidning. När man trycker ett särskilt Bruce Springsteen-magasin förklarar Expressens chefredaktör på sin blogg att det är för att Bossen säljer tidningar. Och det är ju inget märkligt med att en tidning vill det.

Men det finns också andra orsaker till att just bevakningen av Bruce Springsteen är så massiv. Den vita, manliga rockgenren är fortfarande normen i kvällstidningarnas musikbevakning. Och det är också normen bland tidningarnas kritiker. Jag har själv upplevt det som musikkritiker på både Expressens och Aftonbladets nöjesredaktioner. Den musik jag själv föredrar - som lite brett kan beskrivas som hiphop, dansmusik och popmusik utanför mittfåran - fick alltid finna sig i en mer marginaliserad tillvaro. Ur kommersiell synpunkt kanske det inte är direkt förvånande. Men det finns en uppenbar baksida: Alla rörelser är små från början. Men de kan växa snabbt. Och har de ignorerats av bevakarna riskerar dessa att för alltid vara hopplöst efter. Så var det med kvälls- tidningarnas syn på housemusiken.

När även Swedish House Mafia och Avicii sålde ut tre arenaspelningar och dansfestivalen Summerburst anordnades på Stockholm Stadion var det som om någon hade hällt hinkar med kall- vatten över nöjesredaktionerna.

Samma sak är det med hiphopen. Den har visserligen fått större spaltutrymme de senaste tio åren, men bevakningen är långt ifrån lika initierad och kompetent rapporterad som den om rockmusik. Det finns fler skickliga rappare och genren är mer diversifierad än någonsin. Den sträcker sig från Petters folkhemsrap till unga experimenterande talanger som Yung Lean & Sad Boys, som har fått en större fanskara utomlands innan de knappt fått en enda artikel i svensk mainstreammedia. Den omfattar också Labyrints och Kartellens arbetarklass- beskrivningar från förorten som kan liknas vid en ung Bruce Springsteens uppväxtberättelser. Men även Linda Piras stenhårda samtidsskildringar och Gnuccis partyhiphop. Hiphopen har också blivit språkrör för de som märkt av hur främlingsfientliga krafter flyttar fram sina positioner och att de svenska inkomstklyftorna är OECD-världens snabbast växande. Eller som Fille i Ison & Fille kärnfullt beskriver det i "Från hjärtat": "Ge mig svar varför är det så/Varför ska vi och dem alltid säras åt/Dom får skattelättnad vi får mer bördor att bära på." Men om svensk hiphops guldålder och särställning märks knappt någonting i kvällstidningarna.

Den som inte utvecklar sig i takt med tiden riskerar som bekant att bli irrelevant. Bruce Springsteen når i år folkpensionsåldern. Hans musik fortsätter att tilltala nya generationer, mycket genom att fortsätta vara vital och nyfiken. Av det har kvällstidningarnas nöjesredaktioner en hel del att lära.

 

Jonna Sima

 Politisk redaktör på Dagens Arena och tidigare musikkritiker och nöjesreporter på Expressen och Aftonbladet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!