Den som tror att Sverigedemokraterna måste tillåtas bli vågmästare i riksdagen tror fel! Visst, troligen kommer SD in i riksdagen, och mest sannolikt får varken alliansen eller de rödgröna egen majoritet. Men det behöver inte innebära att SD under ledning av Jimmie Åkesson blir vågmästare. Allt som krävs för att stoppa SD från politiskt inflytande är ett enkelt rösttekniskt samarbete mellan de
övriga partierna, vilket de alla skulle tjäna på. De enda förlorarna är SD.
Så här fungerar det: Om SD får 25 mandat och röstar ja i fråga X avsätter de övriga partierna lika många mandat, i proportion till sin storlek, och ger dessa 25 ledamöter till uppgift att rösta nej i fråga X, oavsett vad ledamöternas egna partier har för uppfattning i sakfrågan. Eftersom 25 ledamöter röstar ja och 25 nej, kommer frågan i praktiken avgöras av de återstående 299 ledamöterna.
Om man vill kan man tänka på de 25 ledamöterna som röstar mot SD som ett slags informellt ”antiparti” som effektivt neutraliserar SD:s mandat, oavsett
hur dessa röster. Man kan också tänka på förslaget som ett slags permanent kvittningssystem: SD blir med detta förslag permanent utkvittade ur riksdagen.
Den praktiska konsekvensen blir att det block som blir störst regerar efter valet, utan passivt eller aktivt stöd från SD. Det finns alltså inte längre något behov för det största blocket att söka stöd över blockgränserna. Detta borgar för politisk stabilitet.
Är förslaget realistiskt? Om de senaste opinionsundersökningarna står sig kommer Reinfeldt och alliansen att vinna på förslaget. De kommer att kunna fort-
sätta regera. Men de rödgröna, vad skulle de ha att vinna på att bilda ett informellt ”antiparti” tillsammans med alliansen?
Svaret är enkelt: Om de rödgröna bedömer att de i slutändan ändå inte kommer lyckas locka över något borgerligt parti, och alltså ändå inte kan bilda regering,
kan ett informellt samarbete mot SD vara ett effektivt sätt att hålla ihop sin egen allians. Mona Sahlins ställning som S-ledare skulle bli ohållbar om Peter Eriksson och Maria Wetterstrand efter valet började kohandla med alliansen. Om Sahlin i stället uppmanade alla rödgröna partier att samarbeta mot SD
skulle hon fortsättningsvis kunna framstå som ledare för det ”andra laget”, och på så sätt trygga sin egen och socialdemokraternas ställning.
Även miljöpartiet tjänar på förslaget. Det ger dem ett gott skäl att inte kohandla med de borgerliga, vilket många väljare nog skulle uppfatta som ett svek. Enligt SvD
i går är partiet splittrat. Peter Eriksson vill inte göra upp med de borgerliga, men flera distriksordfö- rande ser detta som en möjlighet. Efter-
som mitt förslag bara kräver att de rödgröna tillsammans avsätter 12 mandat kunde miljöpartiet själva, oavsett hur
deras rödgröna kollegor reagerar, ställa upp med dessa mandat och se till att förslaget förverkligas. Detta skulle säkert uppskattas av deras väljare, och det
skulle inte påverka partiets reella inflytande i riksdagen så länge man står fast vid att inte göra upp med alliansen.
Förslaget är inte utopiskt. Det kräver inte några ändringar av några lagar eller regler. Alla som deltar i samarbetet vinner på det.
Förslaget är inte hellerodemokratiskt. Självklart kommer SD:s representanter i god demokratisk ordning även fortsättningsvis få framföra sina främlingsfient-
liga åsikter och argumentera för dessa från riksdagens talarstol. Våra allmänna val kommer att förbli fria och demokratiska. Alla medborgare får göra sin röst
hörd och välja de representanter som de anser bäst företräder dem i parlamentet.
Men eftersom 95 procent av Sveriges befolkning inte stödjer SD är det inte odemokratiskt att inte låta de 5 procent som gör det vara med och påverka besluten.
Så länge vi håller fria val och alla får komma till tals och tycka och säga vad de vill lever demokratin, men med det
följer inte att de mest extrema åsikterna också bör få vara med och påverka besluten.
Om vi genomför mitt förslag stoppar vi effektivt SD från allt politiskt inflytande – för alltid.
MARTIN PETERSON
Martin Peterson är professor i filosofi med inriktning mot etik och beslutsteoreti. Han är verksam vid Eindhovens tekniska universitet i Holland och har tidigare forskat vid Cambridgeuniversitetet i England och KTH i Stockholm.
