Härom dagen stod det klart att regeringen backar angående det omdebatterade förslaget att kunna stänga Öresundsbron. Då gick Miljöpartiet ut och proklamerade att det blev precis som partiet hela tiden sagt och kämpat för, vilket förstås pekade mot att det var Socialdemokraterna som hade stått för det dumma förslaget.
Och tidigare under hösten meddelade språkröret Åsa Romson tillsammans med statsminister Stefan Löfven på en presskonferens att regeringen vidtar åtgärder för att försöka minska mängden flyktingar som kommer till Sverige. Efteråt gick språkröret Gustav Fridolin ut och beklagade detta, ”detta är skit” sa han bland annat.
Det är positivt att partier, även om de sitter i regeringen, framför vad de tycker. Ur demokratisk synvinkel är det viktigt för att det ska gå att följa och förstå ett partis förehavanden. Men att på det här sättet ständigt försöka upphöja sig själv och ställa sin regeringspartner i dålig dager håller inte.
Miljöpartiet försöker ta rollen som ett oppositionsparti trots att man sitter i regeringen. Man vill både äta kakan och ha den kvar.
En anledning till de olika buden från partiet och dess representanter är dock att partiet i nuläget är väldigt splittrat ideologiskt.
Förut var det uttalat att partiet gick sin egen gröna väg och var fristående från höger och vänster. Nu uppfattar de flesta partiet som ”vänster”. Och frågan är hur partiet egentligen anser att Sverige ska utvecklas framöver sett till den ansträngda situation landet är i nu. Vad är det som ska prioriteras framför annat när det blir så illa tvunget? Svaret är höljt i dunkel.
De senaste åren har partiet glidit. Från ett övergripande hållbarhetstänk och en pragmatisk, balanserad syn på saker har partiet gått in i extremen i vissa enskilda frågor. En av dem är feminism genom identitetspolitik (att se människor som grupprepresentanter). En annan är migration.
Med fraser som ”vi kommer aldrig att försvåra för människor att komma hit” har partiet invaggat sig självt i en falsk förhoppning om att precis allt går att lösa, bara man vill det tillräckligt mycket. Då är inte konstigt att medlemmarna blir omskakade när partiet i regeringsställning behöver ta obekväma beslut när verkligheten knackar på dörren.
Att partiet knakar i fogarna i detta läge är självförvållat. Man hade all möjlighet att förbereda sig på ett bättre sätt inför att sitta i regering. En mer genomförbar politik som hänger ihop hade behövts och en mer realistisk inställning. Och frågan är om partiets medlemmar alls var redo. Var man beredd på detta ansvarstagande och vad det medför i form av kompromisser? Kanske vill partiet hellre vara det mer idealistiska påtryckarpartiet och verka i opposition?
Miljöpartiet måste ta ställning i de här frågorna och genomföra de eventuella förändringar som krävs utifrån de vägvalen. Mer än någonsin behöver landet en stabil regering som befolkningen kan lita på. Att Socialdemokraterna står ut med sin regeringspartner som den beter sig nu är faktiskt märkligt.
Josefin Utas
(MP) kommunpolitiker i Sollentuna
Premium
Premium
Premium