Utrikesminister Wallström har under sina första månader i Arvfurstens palats lyckats skada Sveriges förtroende i Mellanöstern med plakatpolitik, vars mål och medel inte hänger samman. Ambitionen om en utökad politisk roll i regionen har resulterat i bortspelade kort.
Regeringen hann knappt flytta in i Rosenbads korridorer förrän Sverige erkände Palestina med målet att främja fredsprocessen. Fem månader senare har processen avstannat. Relationerna med Israel har förfallit sedan landets Stockholmsambassadör hemkallades av utrikesminister Lieberman, som syrligt påpekade att fredsprocessen inte kan hanteras som Ikea-möbler. Ett nyligen planerat besök i Jerusalem fick ställas in efter att ministrar vägrat träffa Wallström. Netanyahus återval innebär att det diplomatiska skyttegravskriget kan komma att trappas upp, enligt högt uppsatta regeringskällor i Jerusalem.
Förväntningen om att Palestinaerkännandet skulle generera politisk välvilja i arabvärlden har inte infriats. Istället slutade Wallströms planerade tal inför Arabförbundet i förödmjukelse, då Saudiarabien stoppade anförandet och därefter hemkallade sin Stockholmsambassadör. Trots erkännandet fördömde 22 medlemsstater, däribland Palestina, Sverige i ett gemensamt uttalande. Motsättningarna intensifierades i går då den saudiska regimen - dit svensk export uppgår till 11 miljarder kronor årligen - meddelande att inga nya affärsvisum kommer utfärdas till svenskar.
Där utrikesdeklarationen fastslår att Sverige ska vara en brobyggare har regeringen bränt fler broar än det byggts. I onsdags drog Förenade Arabemiraten tillbaka sin Sverigeambassadör. Att tre stater, inom loppet av ett halvt år, återkallat sina diplomatiska sändebud är unikt, likaså att utrikesministern är en icke-önskvärd person i Israel och ledande arabstater.
Sveriges långvariga engagemang i Mellanöstern sträcker sig från Emil Sandströms ordförandeskap i FN:s Palestinakommitté och Folke Bernadottes uppdrag som FN:s första medlare i den arabisk-israeliska konflikten till Tage Erlanders Israelvänliga politik och Olof Palmes utmärkande engagemang för den palestinska saken.
Göran Persson förändrade Mellanösternpolitiken genom att etablera nära relationer med båda parter i konflikten, vilket ledde till att Sverige spelade en historisk roll som värd för hemliga israelisk-palestinska fredsförhandlingar på Harpsund. De normaliserade relationerna kvarstod fram till att Wallström tillträdde.
Den rödgröna Mellanösternpolitikens utmaning ligger inte i dess principfasta innehåll utan i det politiska hantverket. Utrikesministerns avsaknad av diplomatisk finkänslighet har påverkat Sveriges handels, utrikes- och säkerhetspolitiska intressen negativt. Trots förhoppningar om eftertraktat stöd i Mellersta östern för en plats i FN:s säkerhetsråd 2017-2018, finns risk för att politiken skadar Sveriges kandidatur.
Om regeringen misslyckas med Perssons konststycke att kombinera erkännandet av Palestina med återupprättandet av konstruktiva rela- tioner med Israel och arabvärlden, riskerar möjligheterna till svenskt inflytande i regionen marginaliseras.
Statsministern bör snarast lägga om Mellanösternpolitiken. Dess målsättning bör vara att främja fred, stabilitet, demokrati och respekt för universella mänskliga rättigheter i en region som präglas av diktatur, förtryck, krig och internationell terrorism, liksom den tvåstatslösning, framförhandlad i enlighet med folkrättens principer, som statsministern säger sig vilja främja i regeringsförklaringen.
För detta krävs konstruktiva relationer till såväl Israels regering som den palestinska myndigheten. Dessa är regionens ödesfrågor, alltför centrala för att överlämnas till Wallström personligen.
Daniel Schatz
Doktorand i statsvetenskap som forskar om svensk Mellanösternpolitik
