Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Männen som slår kvinnor går att behandla

Om man får hjälp att ta kontrollen över sig själv, slipper man kontrollera andra, skriver Jens Orback.
Foto: Shutterstock
Jens Orback är ordförande för Manscentrum och fd jämställdhetsminister (S).
Foto: Ylva Säfvelin

Vi måste orka se och tala om de män som utför våldet mot kvinnor.

I gruppterapin deltar inga vinnare och inte heller några monster. Dit kommer inte den stereotypa psykopat som skildras i artiklar och i deckare, skriver Jens Orback, ordförande för Manscentrum och fd jämställdhetsminister.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. ”Var är männen?” Den frågan hör jag ofta i samtalet om mäns våld mot kvinnor. Liksom gruppen kvinnor är ”vi män” en brokig skara men tillhör man ett ”vi” som kan kopplas till ett civilisationsförfall är det inte konstigt om frågan ställs. 

Jag har alltid varit rädd för fysiskt våld. Byter trottoar, tar en annan tunnelbanevagn eller tittar bort när jag känner blicken. Kanske kommer det från att ha varit dålig på att slåss, eller kan man ärva rädslor? Min mammas första ensamma möten med främmande män var alla övergrepp. Lika lite som andra kvinnor i min närhet talade om det gjorde hon det – innan erfarenheten inte längre kunde kapslas in. Istället för att prata om det som hänt, drog det oss isär. Vi gick på var sin sida om ett svart hål. 

När vi äntligen vågat titta ner infann sig en lättnad för oss båda. Hon kunde se att botten inte var oändligt djup. Det är inte lätt att berätta men det är viktigt att det sker och prisade vare de som orkar.

Samhället är inte civiliserat

Omfattningen av mäns våld mot kvinnor är stor men med omfattande mörkertal är den svår att mäta. Dess förödande konsekvenserna är dock lätta att se. Både för den som utsätts och den som bevittnar våldet. Många är de barn som blir bärare av trauman. Och dom som drabbas är för många för att vårt samhälle ska kallas civiliserat. 

Under min tid i regering och på Palmecentret har jag besökt kvinnojourer i Sverige, Brasilien, USA, Sydafrika och Bosnien. Jag är stolt över att ha varit med och ändrat den svenska socialtjänstlagen så att alla kommuner ska erbjuda skydd åt våldsutsatta kvinnor. Likaså att vi kunde öka stödet till jourerna. 

Vi agerar ständigt för sent

Det finns mer att göra när det gäller sådant som besöksförbud, polisutredningar och straffsatser. Men någonting annat har legat där och skavt. Varför talar vi bara om att göra saker när det hänt, när det är för sent. Innan kontrollbehovet gjort att telefonen ringer tjugo gånger på en dag. Innan pikarna bryter ner självförtroendet. Innan slaget mot den man säger sig älska. Innan nästa slag.

Jag, och kanske du, kunde ha varit en av dem om omständigheterna varit annorlunda. Om vår rädsla blivit till en oro och en ilska som vi inte kunnat kontrollera.

Visst handlar det om hur vårt samhälle ser i ut i stort. Hur våra könsroller mejslas fram och vilka strukturer vi fastnar i. Jämställdhet handlar om mer än fysiskt våld. Att diskrimineras är att inte bjudas in till att vara en fullvärdig medlem i ett samhälle. Och här finns många frågor att diskutera som gäller våra normer, ja hela världens normer. Men här och nu måste vi också hantera de individer som utför våldet. 

Männen i gruppterapin är inga monster

På Manscentrum, där jag sedan många år är ordförande, har jag fått sitta med i gruppterapin tillsammans med personer som utövar våld. Där deltar inga vinnare och inte heller några monster. Dit kommer inte den stereotypa psykopat som skildras i artiklar och i deckare. Visst finns också de, men för dem har vi i dagsläget ingen fungerade behandling. 

Men alla de andra. De män, och några kvinnor, av vilka jag och kanske du, kunde ha varit om omständigheterna varit annorlunda. Om vår rädsla blivit till en oro och en ilska som vi inte kunnat kontrollera. Om också vi, genom våld eller hot om våld, hittat ett sätt att hantera, dominera och kontrollera. Och tänk om vi var en av dem som ville ta sig tillbaka till det som en gång funnits – innan det hände. Men till före slaget går det inte för någon att ta sig. 

Alla som anar något har ett ansvar

Det finns de som i dag tycks obotbara och de som hotar eller begått ett brott ska självklart straffas. Men det går att behandla den som slagit, så att det inte sker igen. Det går att behandla den som ännu inte slagit. Då krävs det att omgivningen reagerar innan det är för sent. Det är inte bara upp till den som utsätts eller riskerar att utsättas, utan upp till alla oss som anar. För att våldet ska kunna hanteras måste det synliggöras. Inte minst vi män måste reagera i vänkretsen, i föreningen, med släkten eller på arbetsplatsen. 

Jag var en gång med och formulerade våra jämställdhetspolitiska mål. Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhälle och sina egna liv och Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. För att de ska bli verklighet måste den som använder eller riskerar att använda våld bli en del av vårt ansvar. Vi måste också orka se och tala om de män som utför våldet. Också detta är en mångfacetterad grupp. 

Hjälptelefon

Nu finns hjälptelefonen ”Välja att sluta” dit man från hela landet kan ringa om man är orolig för sitt eget kontrollbehov eller våldsamma beteende – och vill ha råd och stöd. Kanske känner du någon som borde ringa dit. På Manscentrum och andra mottagningar kan man få hjälp att ta kontrollen över sig själv. Först då slipper man kontrollera andra. 


Av Jens Orback 

 Ordförande Manscentrum och fd jämställdhetsminister (S)