Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Manifestationer för flyktingar leder fel

"Hela Sverige skramlar" hölls i Globen tidigare i höstas. Petra Mede och Fredrik Wikingsson var två av programledarna.

Foto: Mikael Sjöberg
Manifestationer för flyktingar gynnar bara de starkaste. I stället borde vi se till att de allra svagaste kommer hit med hjälp av FN, skriver professor Stefan Hedlund. Foto: Uppsala Universitet

Manifestationer för flyktingar gynnar bara de starkaste. I stället borde vi se till att de allra svagaste kommer hit med hjälp av FN, skriver professor Stefan Hedlund.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Flyktingkrisen har lett till en aldrig tidigare skådad mobilisering av offervilja och moraliskt engagemang. Det finns all anledning att bejaka detta, och att hoppas att det skall bli bestående. Men samtidigt finns det också all anledning att understryka att det aldrig är bra att utforma politik under galgen.

När Tysklands förbundskansler Angela Merkel såg bilder av migranter som folkvandrade längs motorvägar, som belägrade de centrala delarna av Budapest och som desperat försökte slå sig igenom gränsposteringar, var hennes omedelbara reaktion att göra ett moraliskt utspel som inte bara kom att sätta lagen ur spel.

Hennes känslomässiga förklaring att ”vi klarar det här” – Wir schaffen es! – sände också tydliga signaler till flyktingsmugglare och deras förtvivlade ”kunder”. Alla som lyckas ta sig till Tyskland, eller för den delen till Sverige, kommer att kunna börja ett nytt liv, i fred, frihet och välstånd.

Det var ett av flera skäl djupt omoraliskt utspel. Det skapade incitament för förtvivlade människor i överfyllda flyktingläger att satsa sina sista tillgångar, i ett desperat spel på liv och död.

 

Framför allt är det ur moralisk synvinkel mycket tveksamt att på detta vis överlåta åt massmedier och politiker i samverkan att välja ut vem som skall få leva och vem som skall dö. Om man jämför bilder från flyktingläger med bilder från motorvägar, gränsövergångar och järnvägsstationer ser man mycket tydligt att det inte är de svagaste som nu kommer att få fristad i Tyskland och Sverige.

I flyktinglägren är fördelningen mellan män, kvinnor och barn ”normal”. Där finns också många sjuka och allvarligt skadade offer. De som belägrar gränsövergångar och järnvägsstationer är, till övervägande del, unga män vid god hälsa som inte drar sig för att ställa aggressiva krav.

Det är de unga männen som har kraft och resurser nog att ge sig ut på en livsfarlig resa, i hopp om att få ett bättre liv. Om de verkligen lyckas få jobb kanske de kan sända pengar till kvinnor och barn, men sannolikheten för att de skall få jobb är inte stor. Det borde vara uppenbart att vårt mycket lovvärda känslomässiga engagemang inte kommer de bäst behövande tillgodo.

 

Den enda rimliga lösningen är att överlåta att FN att gå in i flyktinglägren, för att där välja ut de svagaste, vilka sedan hämtas med båt, under ordnade former. Endast på detta vis kan man samtidigt slå undan benen på den organiserade brottsligheten och säkerställa att de som mest behöver vår hjälp också är de som kommer först i kön. I verkligheten är det dock de starkaste och mest verbala som lyckas fånga mediernas uppmärksamhet.

Och ännu har vi bara sett början. Rysslands intervention i Syrien kommer att leda till ytterligare ökning av flyktingströmmarna. Talibanernas framsteg i Afghanistan kommer att leda till en växande ström av flyktingar även från det hållet. Och i Egypten finns miljoner potentiella ekonomiska migranter, som riskerar att bli lätta offer för flyktingsmugglares erbjudanden om båtresa till Cypern.

Europa befinner sig i sin värsta kris sedan andra världskriget. Att anordna solidaritetsmanifestationer kan ge politiker betydande poäng i medierna. Men det löser inga problem. Och om vi inte lyckas finns en lösning som skapar ordning i hanteringen kommer ett växande oordnat inflöde av flyktingar (och ekonomiska migranter) att eskalera till en punkt där politiska spänningar både inom och mellan medlemsländerna.

Det riskerar att leda både till inhemska oroligheter här i Sverige – med attacker mot flyktingförläggningar, hätska relationer mellan politiska partier, och hot om attentat mot politiker – och till mellanstatliga konflikter.

 

Stefan Hedlund

Professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet