Lägret i Malmös stadsdel Norra Sorgenfri är nu rivet och tomten grovstädad. I debatten kring detta har Malmö stad fått klä skott för hela Sveriges hantering av socialt utsatta EU-medborgare.
Vi anklagas både för brott mot mänskliga rättigheter, att vara en skam för Sverige, och för att ha varit villrådiga och ”straffat” fastighetsägaren. Vi såg debatten komma och välkomnade den.
Vad jag däremot inte kan acceptera är alla de faktafel och ogrundade spekulationer som återupprepas av riksdagsledamöter, ledarskribenter, rättviseorganisationer och samhällsdebattörer. Debatten grumlas så att den skjuter snett. Låt mig därför klargöra några saker, innan den fortsätter:
■ Allemansrätten gäller bara i naturen, inte inne i städer. Att ta någons mark eller byggnad i sin besittning utan ägarens tillåtelse ger inte besittningsrätt.
■ En kommun har ingen laglig rätt att avvisa människor från privat mark i syfte att skydda just äganderätten.
■ Miljöförvaltningen och miljölagstiftningen har inte ”använts” av Malmö stad för att ”bli av” med lägret så att marken kan bebyggas. Och att säga att vi använt oss av ”kryphål” i lagen är att se ner på vår kompetens och vår objektivitet.
Vi har gjort vårt jobb, som är att ingripa mot sanitära olägenheter, miljöskadliga utsläpp och nedskräpning. Bakom oss har vi bland annat vår erfarenhet från tillsyn mot slumförvaltare i utsatta områden. Ingen myndighet och inget kommunalråd, får bestämma hur vi som myndighet ska fatta beslut i ett enskilt ärende.
■ Det är rätt att fastighetsägaren ska betala en del av rivningen. Det är inte ett ”påhitt av Malmö”. En fastighetsägare har enligt lag vårdplikt. Om okända gör inbrott i ditt hus, så förväntas inte kommunen eller polisen städa och betala för skadorna. Det gör du och ditt försäkringsbolag. För det är du som tittar till, låser och försäkrar huset, och du som tjänar på att vårda det.
■ Nej, miljöförvaltningen bröt inte mot mänskliga rättigheter när vi rev lägret. Det förklarar vi också i vårt svar till Civil Rights Defenders, som anklagat oss för just det i ett öppet brev. Sorgenfrilägret uppnådde aldrig status som hem enligt Europakonventionen. Det bodde inga barn på platsen, vad vi vet. Rivningen var inte diskriminering, den var motiverad på grund av de allvarliga sanitära bristerna och lägrets miljöpåverkan. Malmö stads erbjudande om akut stöd och individuell prövning enligt socialtjänstlagen var tillräcklig.
Jag tolkar Civil Rights Defenders brev till miljöförvaltningen som ett krav på att romerna ska få bo kvar i en sådan hemsk miljö, för att de inte har någon annanstans att bo i Malmö och är - romer. Men vad som tydligt har markerats av miljönämnden är att sådana boendeförhållanden som i Sorgenfrilägret inte på något sätt och inte för någon grupp av människor kan accepteras i Sverige.
Vilka krav ställer Civil Rights Defenders på deras hemländer? Och var fanns organisationen när människorna bodde i lägret bland avföring, sopor och råttor? Var fanns Soraya Post (europaparlamentariker), som kom till Malmö först efter det att lägret rivits?
Var fanns de under de hundratals avhysningar som skett och fortsätter att ske, från Landskrona till Piteå, Göteborg till Stockholm? Var finns Folkhälsomyndigheten, Naturvårdsverket och Miljö- och energidepartementet?
Lyft blicken och se att detta inte var en engångshändelse i Malmö. Erkänn att frågan är en nationell angelägenhet, som kräver något mer än bara enklare regler för avhysningar. Ta tag i den. Annars kommer det inte bara att vara EU-migranterna som fortsätter att lida av att jagas från plats till plats.
Även fastighetsägare, allmänhet och myndigheter kommer att drivas till utmattning. Och se till att handlingsplanen och den fortsatta debatten inte baseras på spekulationer och tyckande, utan på fakta, statistik och kartläggning av andra länders goda exempel. Det skulle vara bra för alla.
Andrea Hjärne Dalhammar
Stadsjurist, miljöförvaltningen, Malmö stad
Premium
Premium
Premium