Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Makthavare måste stå immuna mot twitter

Foto: Robin Aron

Förra veckan släpptes en bomb i valrörelsen: Ekonomistyrningsverket klargjorde att staten i år kommer att gå back med 87 miljarder, en siffra som motsvarar hela 2,3 procent av BNP.

Nyheten passerade nästan helt obemärkt på Twitter, skriver Jonas Andersson Schwarz, medieforskare vid Södertörns högskola.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I rätt händer är detta politisk dynamit: Vad händer med Anders Borgs berömda "sunda statsfinanser" när han på klassiskt valfläskmanér strösslar utgifter trots åratal av djupa skattesänkningar? Och när det gångna året inte inneburit många statliga utförsäljningar, som annars brukar täcka upp för utgifterna? Regeringspolitiken framstår här nästan som att leka crash‘n'burn med statsfinanserna.

Men på Twitter var det som sagt i stort sett tyst.

Nätets delningskultur tycks ha en rad systemfel som hotar att försämra, snarare än att fördjupa och förfina det offentliga samtalet.

Som Expressenskribenten Rasmus Fleischer tidigare påpekat är den absurda hastigheten i de sociala medieflödena problematisk. Frågor blossar upp vid frukost och dör ut vid lunch. Twittrare får status genom att tycka mycket och ofta. Symbolfrågor gynnas framför mer strukturella, komplexa frågor. Användarna springer åt samma håll - inte nödvändigtvis i det de tycker, utan i det som tillåts hamna på agendan.

Men ett annat, kanske allvarligare systemfel är bristen på det filosofen Slavoj Zizek kallar "symbolisk effektivitet". Vår tid kännetecknas av en allmän misstro mot utsagor, samtidigt som denna misstro gör att människor fantiserar om "oförvanskade" källor till sanning: Att gå direkt till datan, att gå direkt till den opixlade källan blir ett substitut för tolkning och tvetydighet.

Samhällsforskning visar att det i dag finns en besatthet vid mätbarhet, effektivitet och det som kallas "big data" (stora ansamlingar av statistiska korrelationer ur vilka man på maskinell väg hoppas kunna se mönster). I sin hybris över att tro sig kunna mäta allt tenderar beslutsfattare att missa skogen för träden. Man tror att datapunkter kan "tala sitt tydliga språk". Man inser inte att all data kräver tolkning - och därmed sällan är entydig. Ta till exempel Facebooks delningssiffror för den här artikeln. Att automatiskt ta sådana dubiösa siffror som intäkt för kvalitet är problematiskt.

Jag vill mena att bristen på symbolisk effektivitet står att finna även bland nätets kommentarsfältsriddare, tyckonomer och inte minst det avantgarde som ser sig självt som viktig och insiktsfullt och tycker sig fördjupa debatten.

I min egen forskning om hur public service-idealen möter delningskulturen på nätet ser jag att broadcastsfären och den sociala mediesfären är så pass olika att man faktiskt kan tala om två medie- logiker. Som Margret Atladottir påpekade i samband med kritiken av tv-programmet "Fittstim - Min kamp" så kan de sociala mediernas myller och möjligheter till fördjupning och sidospår i sina bästa stunder leva upp till idealen om ett medborgerligt korrektiv till den hårdvinklade sensationsjournalistiken.

Problemet är när tyckandet blir ett autotyckande.

De politiskt korrekta var snabba med att autosåga Belinda Olssons program såväl som Poul Perris samtal med SD-ledaren Jimmie Åkesson. Men har inte efterspelen till bägge tv-program visat att feminismen delvis gynnades av att Belinda Olsson (om än på ett oärligt och klumpigt sätt) satte den på agendan, och att formatet "gosa med partiledare" delvis missgynnade just Åkesson, då den avslöjade hans förljugenhet?

Visst kunde SVT-redaktionerna ha emotsett reaktionerna bättre - min forskning handlar också om vad SVT och SR egentligen kan och bör göra för att emotse delningslogiken. Men intentionerna med redaktionella program är sällan fullständigt uppenbara från början, inte ens för journalisterna själva. Att se detta är en fråga om att ha ett böjligt lässätt, att ha tålamod och tolerans, att utöva symbolisk effektivitet.

Genusfotografen är ett annat exempel: En kille som säger sig göra postmoderna läsningar av könsstereotypa bilder men som i sitt gravallvar missar att han själv rutinmässigt befäster läsningen av kvinnor som passiva. I hans ögon tycks tjejerna på bilderna automatiskt alltid minsann vara offer.

Kanske är det så att människor som indignerat vidarebefordrar kategorisk kritik, på löpande band, dag efter dag, riskerar att befästa långsiktiga effekter vilka vi ännu inte ser vidden av, och som vi ännu inte heller sett de allra värsta missbruken av. Kanske vi lär oss. Kanske det handlar om att de nya digitala strukturerna ännu inte riktigt "satt sig".

Därför önskar jag att makthavare blir bättre på att våga stå immuna mot klickjagande och twitterstormar. Att de har integriteten att se helt andra frågor än de som diskuteras just för dagen. Att de är innovativa nog att pedagogiskt kunna lyfta de torraste av nyheter och göra dem slående. Vi måste alla bli bättre på att kunna göra symbolfrågor även av de strukturella frågorna.

 

Jonas Andersson Schwarz