Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lyssna på väljarna och skärp er hela bunten!

Stefan Löfven, Annie Lööf och Jan Björklund har målat in sig så djupt i sitt vattentrampande hörn att deras respektive partier knappast kan återvitaliseras förrän efter partiledarbyten, skriver Mark Brolin.Foto: TT och OLLE SPORRONG
Mark Brolin är omvärldsstrateg, nationalekonom och författare.

Lööf, Björklund och Löfven använder klassisk härskarteknik mot folket och piskar upp missnöje.

Lär av historien: Vägen till politisk stabilitet är att släppa fram – inte förhindra – utmanarna och deras motviktspolitik, skriver Mark Brolin.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | VALET 2018. I dag är så gott som alla eniga om att Socialdemokraterna, under 1920-talet, tillhandahöll värdefull motvikt mot dåvarande högerns överdriftspolitik. Varför karaktäriserades då ändå detta årtionde, det första efter demokratigenombrottet, av politisk splittring och handlingssvaga regeringar? Var våra dåtida släktingar lite bakom flötet eftersom så många fortsatte att stödja traditionella (höger)partier? 

Nej, skälet är att våra släktingar var utsatta för samma sorts åsiktsstyrning som i dag; bara med annorlunda politiska förtecken. ”Envar som röstar på "Arbetarepartiet", röstar på samhällets omstörtande och bolsjevismens införande.” Så lät dåtidens Moderater (då Allmänna Valmansförbundet) inför ”Kosackvalet” 1928. Många etablissemangsapologeter agerade nog i god tro när de påstod sig värna om trygghet och stabilitet. Likväl vet vi att vägen till politisk stabilitet var att släppa fram – inte förhindra – utmanarna och deras motviktspolitik. 

Er politik har drivits för långt

Idag är rollerna omkastade. Nu är det samhällets så kallat progressiva krafter som representerar institutionaliserad överdriftspolitik. I folkliga kretsar är många väl medvetna om att nästan all progressiv signumpolitik drivits för långt: den långsiktigt ohållbara monetära mutpolitiken (exempellöst billiga ”stimulanslån”), migrationspolitiken, politiseringen av genusfrågor, försvarspolitiken (nästan total nedrustning, sedan spasmodisk upprustning), den kontinuerliga transfereringen av politisk makt från svenska väljare till en icke-folkvald ”kommission” i fjärran land. Typiskt har alla som utmanat denna överdriftspolitik, i åratal, behandlats som något som katten släpat in. I etablissemangets parallellverklighet heter det likväl, precis som på 1920-talet, att den egna signumpolitiken är ”måttfull och tolerant”. 

 

LÄS MER av Mark Brolin: Fyra skäl – därför måste SD bjudas in

 

Piskar upp missnöje – som sedan exploateras

Annie Lööf, Jan Björklund och Stefan Löfven använder klassisk härskarteknik mot folket när de piskar upp missnöje genom sin patriarkaliska hållning; ett missnöje de sedan har mage att exploatera genom att kräva en extraordinär maktpakt. 

Alla tre har nu målat in sig så djupt i sitt vattentrampande hörn att deras respektive partier knappast kan återvitaliseras förrän efter partiledarbyten. Det är förstås inget önskescenario när partiledarna för tre riksdagspartier, samtidigt, är personligen beroende av förlegad överdriftspolitik. Även på 20-talet bromsade en rad pseudodemokratiska partiledarparanteser samhällsutvecklingen – samt klamrade sig fast vid maktens taburetter olämpligt länge – genom att hålla varandra om ryggen. Detta trots en närapå total feltolkning av det politiska läget.

 

LÄS MER: Vad är det som är så farligt med SD?

LÄS MER: SD vill sänka lönen för 67 000 lärare

 

I dag känner sig nog många väljare frestade att resonera som författaren Gore Vidal: ”Det finns inget mänskligt problem som inte kunde lösas om folk bara följde mina råd.” För egentligen är det ju så uppenbart. Vägen mot stabilitet är, nu som på 1920-talet, att kasta av skräckbildsmoralisternas intressedrivna tankeok och lyssna på vad den äkta måttfullhetens apostlar verkligen säger. Väljarna. 

Den egna karriären viktigare än en lösning

Visst finns det tomteväljare men inte tillnärmelsevis lika många som den befintliga maktordningens väktare alltid påstått. Vidare figurerar dessa i alla läger och neutraliserar i hög grad varandra. Viktigast av allt är ändå att det återigen bara tycks vara bland väljarna som det – i en kollektiv bemärkelse – existerar ett genuint intresse för allsidig och praktiskt orienterad lösningsanalys. Snarare än för en analys som yxas till för att harmoniera med på förhand fastlagda karriär- och prestigepositioner.

Om man lyssnar på allvar så är det uppenbart att väljarkollektivet inte önskar sig radikalism av något slag. Tvärtom. Se bara på den kollektiva klokskapen i det senaste valutslaget: ”Skärp er hela bunten!” Kan det egentligen sägas bättre i dagsläget?

 

Av Mark Brolin

Omvärldsstrateg, nationalekonom och författare