REPLIK. Tonläget i flyktingdebatten skruvas upp igen när Erixon (SD) och Sonesson (M) rangordnar människor i mer eller mindre värda vårt stöd baserat på var de kommer ifrån (Expressen 23/3). Idén om alla människors lika rättigheter och värde – demokratins och den moderna rättsstatens hörnpelare – framställs som ”omdömeslös och rentav smaklös”. En påminnelse om hur skör demokratin kan vara när den underordnas ideologiska syften.
Idén om vita européers överlägsenhet
Miljontals flyende ukrainare och solidariska svenskar utnyttjas som politiskt slagträ i en ambition att normalisera den etnocentriska idén om vita européers överlägsenhet som logisk och rimlig. Förvisso kamouflerat med eufemismer som ärlighet och gott omdöme – för tricket är att effektivisera de förtryckande rasistiska maktstrukturerna genom att osynliggöra dem. Men en ulv blir knappast mindre blodtörstig på grund av lite fårakläder.
Bortsett från rena faktafel – som att detta är ”den största flyktingsituationen i Europa sedan andra världskriget” (fel då 4 miljoner, enligt UNHCR, flydde under 90-talets balkankrig jämfört med, i skrivande stund, 3,6 miljoner flyende Ukrainare) – så bygger artikelns logiska stomme på bristande premisser. I sann nationalromantisk anda glorifierar Erixon och Sonesson ukrainarnas heroiskhet: ”… männen stannar kvar och slåss… för sin historia, för sitt land… för sin identitet och frihet”.
Blundar för en avgörande skillnad
Samtidigt skriver de att människor från andra länder saknar ”verkliga skyddsskäl” och är att betrakta som ”ekonomiska migranter”, ej flyktingar. Narrativet som skapas är att vi på ena sidan har de heroiska vita europeiska frihetskämparna och på andra sidan fega, mörka, icke-europeiska snyltande golddiggers. Den bilden är dock som bäst fragmentarisk då den inte tar hänsyn till viktiga fakta, som exempelvis det massiva stöd som Ukraina får ekonomiskt och militärt i form av vapen, som ju är att betrakta som unikt i världshistorien.
Det handlar om människor! De som flyr ett liv de inte önskat. De som tvingas fly ett liv de älskat. Och de andra som aldrig lyckas hitta ett hem.
I 90-talets Jugoslavien dödades tusentals civila dagligen. UNPROFOR stod och såg på när Mladics armé mördade över 8000 män och pojkar inom loppet av ett par dygn i Srebrenica. Mångtusentals civila våldtogs, torterades och dödades i dödslägren Omarska, Keraterm, Manjača och Trnopolje. 6000 civila mördades under belägring i Sarajevo. Inga vapenleveranser. Inget stöd förutom ett och annat lunchpaket som oftast hamnade i fel händer. Afghanistan, Syrien, Rwanda och Somalia är inte heller jämförbara med Ukraina på grund av ytterst komplexa konflikter och politiska intressen.
Det handlar om liv som slagits i spillror
Vi är många, krigsbarn och ättlingar till krigs- och folkmordsoffer, som lever med vidöppna blödande sår. Om det är någonting som är ”smaklöst” här så måste det ändå vara Erixons och Sonessons samvetslösa skymf mot alla de som mist livet och sina nära och kära på grund av krig.
Smädelsen når sin kulmen när Erixon och Sonesson beskriver flyktingar som människor som ”reser” och som borde ha nöjt sig med skydd i något av de länderna de har passerat på vägen till Sverige. I mitt jobb har jag träffat människor från världens olika hörn som har flytt från krig, förföljelse och våld. Deras berättelser bär vittnesbörd om liv i spillror. I mellanförskap – mellan det liv som stals ifrån dem och det liv som förvägras dem. Om rotlöshet. Om våldet och nöden de tvingas utstå i dagar, månader, år… om barn som tvingas arbeta som slavar i sina grannländer innan de till slut lyckas fly därifrån längtandes efter en plats på jorden som vill ha dem.
Fortet Europa vill inte ha dem
”Resan” som beskrivs i dessa livsberättelser är bland det mest brutala som någon kan tvingas gå igenom. Mil efter mil till fots genom minfält, stekande öken, över stormande hav, i regn, snö. Familjer med barn. De små liven. Miljontals steg till frigörelsen. Med sina små fossingar. Frusna och trötta. Drivna av fruktan och hopp – samtidigt! Men Fortress Europe vill alltsomoftast inte ha dem. Hoppet slås i spillror av brutala ”pushbacks” när de möts av förakt och våld bara för att skickas tillbaka över gränsen.
”Resan”? Ofta förfasas jag över vår självbelåtenhet. Hur vi går omkring och bröstar upp oss som påfåglar, som om vi skapade våra egna fjädrar. Hur vi tror oss veta allt. Vår brist på ödmjukhet inför sådant vi aldrig kan begripa.
En ”resa” ingen borde behöva göra
Att vi öppnar upp våra gränser och våra hjärtan för ukrainare är lika viktigt som vackert. Men låt oss inte dras in i rasisternas hatfulla propaganda. Ingen sätter sig i en överfylld liten gummibåt för att korsa Medelhavet om inte alternativet att stanna kvar är mycket värre. Det handlar om människor! De som flyr ett liv de inte önskat. De som tvingas fly ett liv de älskat. Och de andra som aldrig lyckas hitta ett hem. De vars livlösa små kroppar pryder fjärran sandstränder med lungorna fyllda av motorbåtsolja och nattkallt havsvatten och drunknade drömmar om ett liv som aldrig fick en chans.
Det är en ”resa” jag hoppas Erixon och Sonesson aldrig behöver uppleva.
Av Haris Agic
Fil dr i socialantropologi
Strateg inom demokrati och inkludering
Premium
Premium
Premium