Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lösningen är enkel: Lööf blir statsminister

C-ledaren Annie Lööf med talmannen Andreas Norlén. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT
Tidigare riksdagsledamoten Per Gahrton (MP) vill se Annie Lööf som statsminister. Foto: FREDRIK PERSSON

Ska det verkligen vara så omöjligt att förstå att det parlamentariska och psykologiska läget varken tillåter Ulf Kristersson eller Stefan Löfven? 

Låt Annie Lööf bli grönvänsterns statsminister – svårare än så är det inte, skriver Per Gahrton (MP).

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | VALET 2018. Det är väl nu uppenbart för alla att varken Ulf Kristersson eller Stefan Löfven har minsta chans att släppas fram till statsministerposten av en riksdagsmajoritet. Ulf Kristersson har redan kolliderat med sitt kakel. Också Stefan Löfven har misslyckats, efter att ha försökt locka Annie Lööf att bli minister i en ny Löfvenregering genom att offra socialdemokratiska grundbultar när det gäller arbetsrätt och fackligt inflytande. Han har kritiserats av LO och skulle knappast få stöd för en sådan modell av Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt lär knappast acceptera att agera lojalt stödparti utan ministrar till en regering som offrar grundläggande, klassiska arbetarrörelseframgångar. 

Radikal miljöpolitik och humanitär migration

Nej, det finns bara ett sätt att få Annie Lööf att medverka till en seriös grönvänsterregering som enas kring radikal miljöpolitik, humanitär migrationspolitik, liberal livsstilspolitik och förstärkning av välfärdsstatens solidariska trygghetsverktyg, utan nyliberala nycker om arbetsrätt och privatiseringar – och det är att erbjuda henne statsministerposten. En Lööfledd regering skulle kunna se ut på många sätt. I princip skulle den kunna bli en stark majoritetsregering med statsråd från V, S, MP och C och kanske L. Men att Lööf skulle acceptera V-ministrar är antagligen orealistiskt. Och att riksdagens fortfarande största parti skulle godta att leverera statsråd till en regering som leds av ett annat parti, finns antagligen ännu inte på den socialdemokratiska kartan.

 

LÄS MER: Lösningen: Låt budgetomröstningen avgöra vem ska ska regera

 

Lär av regeringen Ullsten

Då återstår en minoritetsregering i mitten med Centerpartiet och kanske Miljöpartiet, kanske Liberalerna – men som framför allt har ett avtalat parlamentariskt stöd för huvuddelen av sin politik, inte minst budgeten, från också de grönvänsterpartier som inte levererar statsråd, det vill säga i första hand V och S. Ungefär så fungerade Ullstenregeringen 1978–79. Men också samarbetet mellan S och C på 1990-talet och mellan S, MP och V under början av 2000-talet har varit uppbyggt ungefär på det sättet.

Uppenbart att låsningarna kräver Lööf

Ska det verkligen vara så svårt att förstå att det parlamentariska och, inte minst, psykologiska läget varken tillåter en M-statsminister som måste stödja sig på SD eller en återkomst av en nyss bortröstad S-statsminister? De omtalade låsningarna kan bara upplösas med en annan statsminister. Och med det föreliggande valresultatet finns bara en tänkbar lösning: Annie Lööf, som var en av valets segrare. Men som också bundit sig för två saker som omöjliggör både Ulf Kristersson och Stefan Löfven som statsministrar: Hon vägrar medverka till en regering som blir beroende av SD = exit Ulf Kristersson. Hon vägrar sitta i en regering som leds av en nyss bortröstad statsminister = exit Stefan Löfven. Båda hennes villkor kan bara uppfyllas genom en grönvänsterregering som leds av henne själv. Svårare är det inte.

 

Av Per Gahrton

Initiativtagare till MP, tidigare riksdagsledamot

 

LÄS MER: M-profil: Vad är det som är så farligt med SD 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!