Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lösningen: Amnesti till de som flydde hit 2015

Vi håller på med något som praktiskt sett är ogenomförbart, som slukar mycket stora belopp och som orsakar stort lidande, skriver Wilhelm Östberg. Foto: JOHAN NILSSON/TT
Wilhelm Östberg är docent i socialantropologi.

De slentrianmässiga besluten att placera fler och fler människor i flyktingfängelser måste få ett slut. Det finns en enkel lösning. Ge amnesti åt dem som kom år 2015 och som skött sig här, skriver docent Wilhelm Östberg.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Det kommer drygt 21 000 flyktingar till Sverige per år. År 2015 kom det 162 877 flyktingar. Vi tar alltså numera emot mindre än en sjundedel av det antal flyktingar som kom för fyra år sedan.

Samtidigt:

Kostnaderna för Migrationsverkets förvar skenar. ”Förvar” är de flyktingfängelser där Migrationsverket låser in de asylsökande som fått avslag och som man misstänker inte kommer att lämna landet frivilligt.

2015 fanns det 250 förvarsplatser i landet som kostade 278 miljoner. 2018 hade antalet platser fördubblats. Till år 2020 ska ytterligare cirka 400 förvarsplatser byggas. Kostnaden för förvaren är på väg mot en miljard per år.

Alltså:

Mycket färre flyktingar och ändå brant stigande kostnader för att fängsla dem som inte får asyl. 

”Ett nej är ett nej” inte så enkelt

Att kostnaderna för tvångsutvisningar stiger beror på att de som kom 2015 och som inte då fick asyl nu vandrat den långa processen genom utredningar, avslag, överklaganden. Nu är de vid vägs ände. Vill man inte lämna frivilligt blir det tvångsdeportation. 

Sverige bör ta ansvar för att det tog oss fyra år att behandla deras asylansökningar. De har använt den tiden till att lära sig vårt språk och bli del av lokalsamhällen runtom i landet.

Statsministern och justitieministern har flera gånger sagt att ”ett nej är ett nej”. Har man inte fått asyl ska man ut. Det låter självklart. Men samtidigt finns de väl kända problemen att många asylsökande fått undermåligt juriststöd, att en del asylutredningar är av dålig kvalitet och att en del av dem som fått avslag faktiskt har skyddsskäl och borde fått asyl. Nu vågar de inte återvända till de länder de flydde från. Misstänker Migrationsverket att någon som fått avslag på sin asylansökan inte kommer att återvända frivilligt låser man in denne i ett flyktingfängelse. Europarådets tortyrkommitté, Röda korset, JO och andra har kritiserat förvaren för den långa tid man kan hållas inlåst. Förvaren har också fått kritik för att det förekommer våld och förnedrande behandling.

Listan för tvångsutvisningar växer

Gränspolisen får varje år i uppdrag att tvångsutvisa cirka 15 000 personer. Hur den än anstränger sig är det omöjligt att beta av en lista som bara växer för varje år. 

Vi håller alltså på med något som praktiskt sett är ogenomförbart, som slukar mycket stora belopp och som orsakar stort lidande. Många av dem som nu sitter i förvar är välintegrerade i Sverige, arbetar inom vården och i andra yrken där vi har stora vakanser. Eller så är de i utbildning och kan snart börja betala tillbaka för det stöd de fått. De behöver skydd i Sverige och vi behöver deras entusiasm för att vara med och bidra i sitt nya hemland.

Ge alla som skött sig amnesti

De slentrianmässiga besluten att placera fler och fler människor i flyktingfängelser måste få ett slut. Det finns en enkel lösning. Ge amnesti åt dem som kom år 2015 och som skött sig här. Sverige bör ta ansvar för att det tog oss fyra år att behandla deras asylansökningar. De har använt den tiden till att lära sig vårt språk och bli del av lokalsamhällen runtom i landet. I gengäld bör de ges uppehållstillstånd så att de på allvar kan påbörja sina nya liv här. Någon annanstans kan de allra flesta av dem faktiskt inte ta vägen. 

Med den restriktiva migrationspolitik som Sverige infört kommer vi inte igen att tvingas oplanerat ta emot ett mycket stort antal flyktingar. Ger vi amnesti åt dem som flydde hit år 2015, så behöver vi inte ständigt bygga fler flyktingfängelser. Och vi behöver inte hålla alla de afghanska barnfamiljer som under sommaren demonstrerat på Norra Bantorget i skräck för att utvisas till ett land där det pågår väpnad konflikt i 32 av 34 provinser.  

 

Av Wilhelm Östberg

Docent i socialantropologi, Stockholms universitet