Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

LO:s miljoner till S stinker korruption

Hand i hand. LO-basen Susanna Gideonsson och Socialdemokraternas partiordförande Magdalena Andersson.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer.
Foto: MODERATERNA

LO misshandlar löntagare som gärna vill vara med i facket, men som inte vill finansiera Socialdemokraterna.

Att någon ger 50–60 miljoner kronor till ett politiskt parti inför ett val är exceptionellt. Ytterst är det tilliten till de politiska partiernas integritet och våra demokratiska institutioner som utmanas, skriver Gunnar Strömmer (M).

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. I onsdags trumpetade LO:s ordförande Susanna Gideonsson ut att LO ska satsa rekordmycket pengar på att stödja Socialdemokraterna i höstens val. Det handlar om 50-60 miljoner kronor i olika bidrag och kampanjaktiviteter.

Agerandet aktualiserar minst två distinkta demokratiska och moraliska problem: Det ena handlar om vilket inflytande som LO köper sig över regeringsmakten. Det andra gäller att hundratusentals människor, som är med i LO men inte röstar på S, ändå tvingas stödja partiet. 

Politisk korruption

”Follow the money” är ett uttryck för en väl beprövad erfarenhet – politisk korruption avslöjas enklast genom att man följer hur pengar förs över från olika aktörer utanför politiken till politiska partier och politiker. Anti-korruptionsorganisationen Transparency International beskriver politisk korruption som politiker som tar emot ett bidrag till sitt parti mot löfte att verka för ett visst politiskt beslut.

Vi talar alltså här om ett bredare demokratiskt perspektiv, som går längre än vad som nödvändigtvis är olagligt och straffbart. Det handlar om vad som är lämpligt och vad som är ägnat att stärka medborgarnas tillit till politiken och våra demokratiska institutioner – och vad som tvärtom undergräver den. 

LO ges stort politiskt inflytande

Redan att någon ger 50–60 miljoner kronor till ett politiskt parti inför ett val är helt exceptionellt. I LO/S-fallet handlar det dessutom om en av de mäktigaste intresseorganisationerna på svensk arbetsmarknad – och pengarna går till det parti som för närvarande sitter ensamt på regeringsmakten. 

Man måste vara blind och döv för att inte se vilka demokratiska problem och risker detta innebär.

De stora ekonomiska bidragen kvitteras löpande av S genom att LO får stort politiskt inflytande, att LO-företrädare får stå på presskonferenser med S-ministrar i Rosenbad och så vidare. Onsdagens besked om pengarna kombinerades också med att LO-ordföranden presenterade sina politiska krav till S – här får ni en massa pengar, och det här är listan på vilka politiska beslut vi vill att ni ska fatta. I vad mån det finns ytterligare hemliga krav har vi utomstående ingen aning om.

Tvingas stödja ett parti man inte röstar på

Man måste vara blind och döv för att inte se vilka demokratiska problem och risker detta innebär. Och dessa blir knappast mindre om man lägger till aspekten att hundratusentals personer som inte röstar på S nu tvingas vara med och betala för deras valkampanj. 

Tidigare tvångsanslöt LO sina medlemmar till S – den ordningen upphörde så sent som 1990, alltså först efter Berlinmurens fall. Pengarna till S dras inte längre på varje medlems fackavgift, utan LO har hittat andra vägar att på organisationsnivå stödja S ekonomiskt. Men det är förstås fortfarande medlemmarnas pengar. Även om beslutet om S-bidragen har fattats på ett korrekt sätt internt i LO, innebär det samtidigt i praktiken en attack på väldigt många medlemmars politiska åsiktsfrihet.

Historiskt skifte i medlemskåren

Övertrampet ska också ses i ljuset av det historiska politiska skiftet i LO:s medlemskår. I den senaste SCB-mätningen av väljaropinionen (november 2021) uppger endast drygt 38 procent av LO:s medlemmar att de röstar på S. Mer än 60 procent, det vill säga cirka 900 000 av LO:s totalt cirka 1,5 miljoner medlemmar, röstar på andra partier än S. Hundratusentals moderater, sverigedemokrater, vänsterpartister och andra, som betalar medlemsavgift till facklig verksamhet, tvingas nu alltså i stället stödja ett parti som man inte röstar på – 36 av de 60 miljonerna kan sägas komma från dem.

Ja men gå ur facket då om det inte passar, säger kanske vän av dagens ordning. Problemet är bara att den svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på att folk ska vara med i facket, eller i alla fall omfattas av de avtal som fack och arbetsgivare kommer överens om. Det kommer ofta med en kostnad för din privatekonomi och trygghet på jobbet att stå utanför. Det finns ingen anledning att glädja sig åt att andelen fackligt anslutna stadigt minskat på senare år, särskilt inom LO. Tvärtom. Desto mer beklagligt att LO misshandlar löntagare som gärna vill vara med i facket, men inte finansiera ett politiskt parti.

S trovärdighet eroderar

Men detta handlar ändå inte främst om LO, utan om S. Det är deras trovärdighet som eroderar. Det är till slut Magdalena Andersson som ska leverera på de politiska krav som ställts upp som villkor för miljonregnet över S.

Och ytterst är det tilliten till de politiska partiernas integritet och våra demokratiska institutioner som utmanas. Det är riktigt allvarligt.


Av Gunnar Strömmer

Partisekreterare (M)