DEBATT. Sverige befinner sig på flera sätt i kris. Gängkriminaliteten växer och antalet konstaterade fall av dödligt våld där skjutvapen använts har enligt Brottsförebyggande rådet, ökat från 17 stycken 2011 till 48 stycken 2020. Svenska skolelevers grundkunskaper är sviktande.
Universitetslärare larmar om att studenter saknar förmåga att läsa in större mängder text. Enligt den återkommande globala TIMSS-mätningen ligger svenska elever dessutom sedan många år under EU- och OECD-snittet för kunskaper inom matematik.
Över 100 000 svenskar har stått i operationskö i över 90 dagar och barnmorskor säger upp sig till följd av orimliga arbetsförhållanden.
Elpriserna skenar till följd av effektbrist och kortsiktig energipolitik har lämnat stora delar av landet utan tillräckligt med trygg och icke väderberoende elproduktion.
Idrott är faktiskt inte lika viktigt
Ovan nämnda är bara några av de områden där regeringen Andersson måste lägga ned tid och kraft för att försöka vända utvecklingen och förhindra att landet hamnar i ett svart hål där människor fortsätter att fara illa och framtiden präglas av utanförskap och hopplöshet.
Att inte ge idrotten samma utrymme som sjukvård, utbildning eller klimat och miljö är fullständigt självklart. Politik handlar om prioriteringar.
Något regeringen däremot inte bör sätta högst upp på agendan är spark med liten boll eller för den delen, skott med liten puck. Idrott är trevligt på alla sätt och vis och har stor betydelse i många människors liv. Men att statsminister Magdalena Andersson (S) tilldelade statsrådet Anders Ygeman idrottsportföljen att sköta vid sidan av integrations- och migrationsfrågorna är fullt rimligt.
Ekwall och Lundh har fel
När idrottsjournalisterna Patrick Ekwall och Olof Lundh rasar över utnämningen blir det därför ur ett samhällsperspektiv smått löjeväckande. På Twitter skriver Ekwall att ”det här är fan det värsta hittills” och han tycker sig se att det handlar om ”någon sorts förakt mot idrotten”.
Olof Lundh beklagar att regeringen inte utsett en renodlad idrottsminister och säger i till Expressen att det känns som om politikerna ”visar noll intresse för idrottens vikt i samhället” och ”inte tar den på allvar”.
Båda uppvisar den sortens navelskåderi som går att hitta hos – företrädesvis – män vars identitet formats på idrottsläktare. Sådana som tror att idrott är på liv och död och att världen rasar om den lilla bollen rullar in i fel nät.
Det gör den inte. Och att inte ge idrotten samma utrymme som sjukvård, utbildning eller klimat och miljö är fullständigt självklart. Politik handlar om prioriteringar och den statsminister som inte kan prioritera stort framför smått bör inte vara statsminister.
Politiken ska inte peta i allt
Det finns inget självändamål i att politiken ska vara nere och peta i allt. Särskilt inte sådant som människor i hög grad kan sköta själva. Som idrott och fritidsverksamhet. Där tar civilsamhället ett enormt stort ansvar och för att det ska fortsätta vara så krävs ett stort mått av självständighet. Annars riskerar man att kväva det engagemang som finns över hela landet. Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson, vilken är nöjd över utnämningen av Ygeman, understryker klokt att RF är Sveriges största folkrörelse och ingen myndighet och man vill ”väldigt mycket klara sig själva utan ministrar och annat”.
Ekwall och Lundh och andra vuxna människor som blivit kränkta över att det i regeringen inte finns någon renodlad spark-med-liten-boll-minister borde ta av sig offerkoftorna och sätta sig ned. Är det något som faktiskt vore ”fan det värsta hittills” är om Magdalena Andersson valt att avdela ett statsråd endast för idrottsfrågor i ett läge där civila skjuts ihjäl och kvinnor tvingas föda barn vid vägkanten.
Av Malin Lernfelt
Liberal debattör
