Partipolitiken kommer inför valet 2018 att gå igenom ett liknande stålbad som det medierna gått igenom på grund av digitaliseringen. Näst på tur står civilsamhället och övriga etablerade institutioner som kommer att pekas ut som illegitima, köpta och representera en elit. Det är så den populistiska nedmonteringen av demokratier ser ut. Ytterst vill man motverka alla former av mångfald och åsiktsfrihet. Under Almedalsveckan behöver vi påminna oss om att det är det slaget allt ytterst handlar om. Och inte ”folkets väl och ve”.
Varje gång man anpassar ordval och tonfall på nätet efter en populistisk medielogik springer man deras ärenden. Så många har under året redan varit nyttiga idioter för populismen när man sagt sig vilja lyssna på folket och den oro som finns. Utan visioner och förmåga att brygga över i en digitaliserad, globaliserad och urbaniserad värld så är detta lyssnande meningslöst. Ingen kommer tro på det. Allra minst de vars väljare man vill locka tillbaks.
Allt fler politiker använder sig av en populistisk begreppsapparat. Vi ser det när Moderaterna kopierar allt mer från den Sverigedemokratiska agendan. Eller när Socialdemokraterna vill betona behov av ” trygghet i en ny tid” och lyfter fram ordning och reda. Samma sak som med den billiga PR-poängen när Stefan Löfven avstår Almedalen för att i stället "träffa folk som annars inte fått träffa politiker och som måste få ta större plats i svensk politik”.
Ursäkta, hörde jag rätt? Har inte politik alltid handlat om att träffa människor?
LÄS MER: Efter Förintelsen så lovade vi ju varandra "aldrig mer"
Det där är typexempel på ett reaktivt agerande av S på SD:s arena. Ett agerande som varken bygger förtroende hos SD-sympatisörer eller de egna kärnväljarna. Löfven går alltså på den verklighetsbeskrivning SD ger av en politisk elit som inte träffar folk eller tar människors oro på allvar. Han vill främja sig från sina politiska kolleger och tror att någon inte upplever att han representerar en elit. En statsminister är själv definitionen av eliten.
Och förresten, hur många dagar har Löfven ens varit i Almedalen de senaste åren?
Digitaliseringen gynnar de antidemokratiska rörelserna mer än de demokratiska. De har säkerställt att de lärt sig det nödvändiga. Det finns en mix av utspel, digital gräsrotsaktivering samt effektivt bygge av ett medialt ekosystem. Allt detta väl bevakat av aningslösa etablerade medier som flitigt rapporterar varje digitalt utspel vare sig det handlar om att anmäla program till granskningsnämnden eller ge företag en stjärna på recensionsfliken på Facebook.
Framöver kommer allt fler välplanerade cyberattacker och infiltrationskampanjer märkas.
Samtidigt växer ett allmänt politikerförakt fram hos allt fler. Det finns hos en digital välutbildad elit som har låg tilltro till den trögrörlighet traditionella partier bygger på. Samtidigt som de är historielösa och har en smått naiv övertro på att teknik löser alla världsproblem ska man inte underskatta jakten som pågår efter ett Spotify eller Uber för politiken.
Det kräver trygga politiker som vågar ha visioner
Internetaktivisten är en annan grupp som engagerat sig i en mängd olika samhällsfrågor online. Frustrerade har de sett oförmågan hos politiker att lösa utmaningar såsom till exempel flyktingfrågan 2015. Själva åstadkom de massor i sin näromgivning. De stod på tröskeln till ett livslångt engagemang men avvisades när de närmade sig etablerade aktörer. Vem ska de kunna lita på vid nästa val?
Dagens politiker saknar i stort intresse för att bygga broar mellan de fundament som en demokrati består av och nya former av engagemang.
Motmedlet mot detta långsamma nedmonterande av demokratiska fundament finns i nätverkandet i Almedalen. Men det kräver trygga politiker som vågar ha visioner, arbetar blocköverskridande för att finna gemensamma värderingsgrunder och vill föra dialog. Det krävs också medier som har kunskap nog att förstå digital opinionsbildning och som slutar fokusera på spelteorier.
Demokrati är en ständig pågående utvecklingsprocess. I Almedalen 2017 behöver vi gemensamt planera för hur mobiliseringen av den nöjda tysta majoriteten kan ske. Den nöjda allmänheten behöver veta att deras röster behövs. Det är ju exakt det de längtat efter att få höra – att de behövs. Dags att agera. Tillsammans.
Brit Stakston
Mediestrateg och författare
Premium
Premium
Premium