Jag har följt utvecklingen i Grekland på plats under det senaste året. Det har varit som att bevittna ett plågsamt experiment i nyliberal chockterapi. Landet har i praktiken styrts från Bryssel. Lönerna har mer än halverats, arbetslösheten har ökat till över tjugo procent och ungdomarna emigrerar i massor.
Jag har sett hur min vän, som är lärare, fått lönen sänkt om och om igen. När vi först träffades arbetade hon tio timmar om dagen och tjänade 1 200 euro i månaden. Vi planerade att åka på semester ihop i sommar. I dag tjänar hon 592 euro, medan hyran fortfarande ligger på 350. Med ens har den ekonomiska klyftan mellan oss växt och syns nu i varje handling: hur vi äter, hur vi lever, hur vi ser på framtiden. Semester är inte att tänka på. Jag har sett hur hon, efter att ha blivit entusiastisk över torgprotesternas födelse, gradvis tappat hoppet. Jag har sett förändringen fysiskt i många människors ansikten som börjat präglas av bekymrade rynkor. Och när det inte blev någon folkomröstning, utan landet i stället fick en bankchef till statsminister, gick luften ur folkrörelserna. Budskapet från Europa var: när det verkligen gäller liv och död, pausar vi demokratin.
Men efter två år av sparpaket och diktat från Bryssel och IMF fick folket äntligen säga sitt. Och när jag såg på min vän efter valresultatet kunde jag inte tro att hon var samma person: hon såg med ens så mycket yngre ut. Hennes ansikte lyste och hon sa: "Jag har sagt ifrån. Vi har sagt ifrån."
Det grekiska valresultatet är ett klart och tydligt nej till den nyliberala politiken. Mer än sjuttio procent röstade på partier som är emot sparpaketen. Det är ett förkrossande nederlag för de båda stora partier som växelvis regerat landet i snart fyrtio år. Men framför allt är det en framgång för vänstern.
Vänstern har, för första gången på länge i Europa, gått om Socialdemokraterna. Syriza - inte något extremparti som det påståtts i svenska medier utan Greklands motsvarighet till Vänsterpartiet - fick 17 procent. Socialdemokratiska PASOK fick bara 13 procent - för två år sedan röstade varannan grek på dem. Det parti som blev störst, konservativa Ny Demokrati, fick bara 2 procent mer än vänstern. Att de över huvudtaget kan försöka bilda regering beror på en "stabiliserande" regel i det grekiska systemet som ger 50 extra mandat till det största partiet. En varningssignal är att ett mycket extremt rasistparti, Chrysi Avgi, kommit in i parlamentet.
Valresultatet är en tydlig signal till Europa. För den grekiska politiken må ha många särdrag - som korruption, skatteflykt och klientelism. Men när det gäller nyliberalismen är det exakt samma recept överallt. Det som görs i Grekland görs även i Sverige. Även här prioriteras skattelättnader för de rika framför allmän välfärd. Även här har vi gjorts beroende av lån - den svenska skuldbördan är lika stor som Greklands, bara att här rör det sig om privata skulder, inte statsskuld. Och här privatiseras i ännu mer rasande takt än i ett Grekland pressat av Internationella Valutafonden.
Och inte heller här klarar socialdemokratin att stå upp mot marknaden. Ett exempel är deras flathet vad det gäller välfärden: trots alla skandaler i den privata vården, trots att åtta av tio svenskar är emot vinst i vården enligt en färsk undersökning från Novus, vill Socialdemokraterna inte avskaffa vinsterna. Skillnaden mellan de två stora partierna blir allt mindre. Hittills har Socialdemokraterna kunnat känna sig trygga för hotet från vänster: det tar lång tid att ändra människors röstbeteende. Men nu förändras saker snabbt i Europa.
Grekland var ett testlaboratorium och grekerna var försöksdjuret som skulle offras. Planen från EU, ECB och IMF har varit tydlig: det gäller att få ner de grekiska lönerna så mycket att de börjar kunna tävla med de kinesiska. Om detta lyckas, väntar samma plan i resten av Europa. Att ungdomslöner nu attackeras i Sverige är bara början.
Men nu har grekerna sagt stopp. De sa: vi är inte försöksdjur, vi är människor och vi har rätt till ett anständigt liv. Om de lyckas stoppa experimentet återstår att se. För det är nu det gäller i Europa: människorna eller bankerna. Och om inte de svenska Socialdemokraterna klarar att välja rätt sida, kan de också komma att bli omsprungna av vänstern. Stefan Löfven måste också våga säga stopp.
Kajsa Ekis Ekman är journalist och författare.
