Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Löfven eller Dadgostar? Historien visar oss vinnaren

På onsdagen valdes Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven än en gång till statsminister.
Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar.
Foto: PELLE T NILSSON / SPA SPA | SWEDISH PRESS AGENCY
Ruben Wågman, ekonomhistoriker och socialdemokrat.
Foto: Anna Nylander

1917 ledde en politisk strid till att det socialdemokratiska partiet splittrades och föregångaren till Vänsterpartiet bildades. 

Hundra år senare agerar Löfven och Dadgostar precis som sina tidiga föregångare – och historien talar sitt tydliga språk om vilken strategi som varit mest framgångsrik, skriver ekonomihistorikern Ruben Wågman (S).

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. De senaste veckorna har kritiken från vänsterhåll inte varit nådig mot socialdemokratin som anklagats för att ha övergivit sina ideal och arbetarklassens intressen. Nooshi Dadgostar har kallat socialdemokratin för stödparti åt Centerpartiet. De politiska vägval som orsakat den nuvarande regeringskrisen och retoriken från Vänstern är som ett eko från det förra århundradet.

Både S och V har haft som mål att införa socialistiska samhällsinslag för ökad jämlikhet, men valt olika vägar dit

På den socialdemokratiska kongressen i februari 1917 var tonen hård. En avgörande anledning till konflikten handlade om ett möjligt regeringssamarbete med liberalerna, vilket var något som partiets vänsterfalang bestämt motsatte sig. Partiledningen såg däremot ett samarbete med liberalerna som ett sätt att komma ur den parlamentariska låsning som fanns där inget parti var starkt nog för att få långvarigt stöd i riksdagen. Innan kongressen var över var partisplittringen fulländad och den politiska grupp som skulle leda fram till Vänsterpartiet hade bildats.

Nytt parti bildades

Kort efter splittringen bildade utbrytargruppen ett nytt parti och trots en framgångsrik start kom svårigheterna snart. I riksdagsvalet hösten 1917 lyckades det nya partiet endast samla ihop 8 procents väljarstöd, i jämförelse med de 31 procent som gick till ”det gamla partiet”, Socialdemokraterna (SAP).

SAP kom att klara sig rätt väl efter splittringen. Efter brytningen 1917 framträdde ett socialdemokratiskt parti med starkt stöd för praktiskt reformarbete och klassöverskridande samarbeten. I valet 1917 ökade partiets riksdagsmandat från 72 till 87. Under de kommande åren ökade också medlemsantalet och fler lokala föreningar grundades runtom i landet.

S valde väg

I oktober 1917 gick SAP in i regering för första gången någonsin, bildad tillsammans med liberalerna. Socialdemokratin hade valt väg. Tillsammans med det Liberala samlingspartiet kunde nu SAP intensifiera sitt arbete för en rösträttsreform.

Inriktningen som nu kom att utmärka socialdemokratin, med pragmatiska reformer och en politik som gynnade arbetarklassen utan att skapa motsättningar gentemot andra samhällsgrupper, fick ett starkt genomslag. Under 1930-talet och framåt, med början under Per Albins Hanssons regeringsperiod, lockade denna politik ett brett väljarstöd. Politiken visade sig vara mycket framgångsrik för att omstöpa samhället i grunden och påbörja det svenska välfärdsbygget. Innan Per Albin lämnade visade väljarna sitt förtroende för den breda socialdemokratin – 1940 fick SAP sitt högsta valresultat någonsin, hela 53,8 procent. 

Olika vägar mot samma mål

Partisplittringen 1917 och de efterföljande decenniernas utveckling illustrerar de två partiernas olika strategier för samhällsförändring under 1900-talet. Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har haft som mål att införa socialistiska samhällsinslag för ökad jämlikhet, men valt olika vägar dit. 

Det går inte att förneka att Vänsterpartiets strategi – en kategorisk principfasthet – vid flera tillfällen dragit politiken vänsterut och tvingat SAP att utforma egna svar kring viktiga frågor, såsom synen på kollektivt ägande. Tydligt är dock att det varit den pragmatiska, långsiktiga och samarbetsvilliga socialdemokratiska strategin som byggt det svenska välfärdssamhället. 

Det är en historisk lärdom för Dadgostar att ha i åtanke innan hon kritiserar Löfvens vägval.


Av Ruben Wågman

Ekonomhistoriker och socialdemokrat