Alla samhällssystem där individer kan ha vinning av att slira på sanningen eller rentav ljuga har inbyggda kontrollsystem. A-kassan, Försäkringskassan, Skatteverket och försäkringsbolagen är några exempel. Det kan vara samkörning av register, stickprov, utredningar av misstänkt fusk. Den som åker dit riskerar också att straffas på olika sätt, beroende på hur grovt bedrägeriet är. Ju starkare incitamenten är för individen att lura systemet för egen vinning, desto mer gedigna måste kontrollsystemen och straffsatserna vara.
När det gäller kvaliteten på systemet för mottagande av ungdomar från hela världen så ligger Sverige i världstopp. Det är därför inte konstigt att 46 procent av alla ensamkommande ungdomar som sökte sig till Europa under 2015 som destinationsland valde just Sverige, med en befolkning som utgör knappt 2 procent av Europas.
Det svenska systemet är uppbyggt utifrån föresatsen att ensamkommande minderåriga har andra behov än vuxna. Är du under 18 år så får du:
■ Bättre boende
■ Kortare handläggningstid
■ Större chans till uppehållstillstånd
■ Helt andra möjligheter till familjeåterförening
Ovanstående system ger samtidigt tydliga incitament för unga vuxna att hålla nere sin ålder. Kontrollsystemet för att fånga upp de vuxna som vill passera som barn har dock aldrig fungerat tillfredsställande i Sverige, och några straff existerar i praktiken inte för den som försöker. Den enskilt största orsaken är att medicinska åldersbedömningar inte är exakta, utan innefattar felmarginaler.
När man pratar felmarginaler rörande medicinsk åldersbedömning av äldre ungdomar och unga vuxna, måste man dock även vända på frågan. Vilka är felmarginalerna när man enbart utgår från en partsinlaga från den person som utifrån givna incitament har allt att vinna på att hålla nere sin ålder? En person utan ID-handlingar som för vilken det är helt logiskt att ge det ett försök att vara barn, även om man själv vet att man är kronologiskt vuxen.
Borde inte rent logiskt både rättssäkerhet och träffsäkerhet gällande ålder vara bättre, om man tar hjälp av de metoder som faktiskt både existerar och används systematiserat i både de nordiska grannländerna och största delen av Europa?
Inget system är helt säkert, och visst finns en risk att någon kronologisk 17-åring kommer att bli bedömd som vuxen. Att en person utan identitetshandlingar får en ålder baserat på den kunskap som är state of the art är dock lika lite ett straff som att bestämma åldern på en 18-åring till 17 år. Asylprocessen fortgår även om man bor på ett vuxenboende, och har man skyddsbehov så får man stanna i landet.
När Socialstyrelsens utredare Carl-Erik Flodmark (MP) stolt förkunnar att det som genomsyrat arbetet med att utvärdera metoder för åldersbedömning är att "minska risken att barn bedöms som vuxna" så missar man helt det motsatta perspektivet. Att det är precis lika viktigt, att vuxna inte bedöms vara barn.
Utan ett fungerande åldersbedömningssystem av nordisk eller europeisk modell så är det fritt fram för vuxna människor att passera som barn i asylsystemet, bo bland barn, leva som barn, utnyttja barns fördelar, eller i värsta fall som skedde i Alvesta – utnyttja barn.
Om varje ungdom eller ung vuxen vore en isolerad ö så kanske det inte skulle spela någon större roll. Vill de vara barn, låt dem vara barn. Men nu är ingen en isolerad ö, utan alla befinner sig i sammanhang där den kronologiska åldern samt erfarenheten och mognaden som följer faktiskt är av betydelse. Hur det påverkar asylprocessen för individen är en viktig fråga, hur det påverkar samhället och tredje part är en annan och minst lika viktig fråga.
När Socialstyrelsen nu i ett lovvärt men fåfängt försök att leta den perfekta metoden åter skjuter åldersfrågan framför sig, så är det ett stort svek mot barnen.
De barn, som är barn.
Jonas Andersson
Ungdomspedagog och debattör
Premium
Premium
Premium