Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lättkränktheten är här för att stanna

Medieprofiler från vänster till höger förenades i låten ”Jag avskyr dig och allt du tror på” i SVT:s ”Svenska nyheter”.
Foto: SVT
Ann Heberlein, teologie doktor i etik och författare.
Foto: KENNET RUONA

Reaktionerna efter allsången i ”Svenska nyheter” överraskade mig. Förhoppningarna om att detta skulle vara början på en ny ton i samhällsdebatten är på sitt sätt rara, men mer än lovligt naiva, skriver Ann Heberlein.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Det finns ingen fråga som är för liten för att starta ett krig i den svenska offentligheten. Det blåser upp till full orkanstyrka på svenska kultursidor var och varannan dag och ledarsidorna gräver sig allt djupare ned i sina skyttegravar. Vad bråkar de om? Svaret är allt. Den svenska debatten är inte lösningsinriktad. Den är inte ens problemfokuserad. Den är snarast grälsjuk, lättkränkt och oförsonlig.

I fredags krönte humorprogrammet ”Svenska nyheter” säsongen med allsång. Ett antal opinionsbildare, från Göran Greider till Dick Erixon, sjöng en trallvänlig melodi à la ”We are the world” med titeln ”Jag avskyr dig och allt du tror på”. Det var ett festligt inslag som drev med alla inblandade. Chang Frick visade givetvis sin nakna bakdel, Peter Wolodarski uppträdde som en världsfrånvänd skönande i det elfenbenstorn som DN-skrapan är och Bianca och Tiffany drack bröstmjölk. 

Attraktiv självdistans

De medverkande uppvisade helt enkelt en självdistans som i alla fall jag finner ytterst attraktiv. Människor som tar sig själva på fullaste allvar är i allmänhet outhärdliga.

Det finns ofta, men inte alltid, någon form av ömsesidig respekt mellan människor i tyckarbranschen.

Inslaget är en bagatell, men en ganska kul sådan. Reaktionerna överraskade mig: förhoppningarna om att detta skulle vara början på en ny ton i samhällsdebatten är på sitt sätt rara, men mer än lovligt naiva. De bygger på en felaktig föreställning om att opinionsbildare som befinner sig på olika sidor om ett tänkt stängsel hatar varandra. 

Destruktiv dramaturgi

Det stämmer helt enkelt inte. Grälandet på Twitter, svingarna i debattartiklar, skamgreppen i ”Opinion Live” ger inte hela bilden. Det höga tonläget där tillhör en destruktiv dramaturgi som spär på en ständigt ökad polarisering. Före och efter debatterna förs i allmänhet relativt civiliserade samtal och ingen har hittills försökt slå ihjäl någon i greenroom. 

Det finns ofta, men inte alltid, någon form av ömsesidig respekt mellan människor i tyckarbranschen. Ansikte mot ansikte, vill säga, inte nödvändigtvis på Twitter. 

Samtidigt är Petter Larsson och Ivar Arpi mycket upprörda över tilltaget i ”Svenska nyheter”, den ene på Sydsvenskans kultursida och den andre på Svenska Dagbladets ledarsida. Båda är lika oförsonliga i vars sin skyttegrav, en i vänsterdiket och en i högerdiket.

Varnar för Ungern

Larsson avslutar sin indignerade text med att proklamera att ”när historien om den svenska högerradikalismen skrivs en dag kommer ett ansenligt kapitel att handla om hur de fick oss att tro att allt bara var på skoj så att vi trallade hela vägen till Budapest”. Ivar Arpi är nästan lika indignerad. Han beskriver hur han, när han blev tillfrågad om att sjunga en snutt, först sade ja – ”en typiskt lättsam grej” – men sen ändrade sig. Det hela är ju bara förljuget, ett spel för gallerierna.

Arpi och Larsson har två saker gemensamma: De tar sig själva på ytterst stort allvar och de älskar båda två det fiktiva ”kulturkrig” som de med liv och lust utkämpar i spalterna. Kampen ger dem mening. Ilskan ger dem energi. Övertygelsen om den egna förträffligheten – ”jag har fattat allt för jag är ofelbar” som refrängen i ”Svenska nyheters” allsång lyder – värmer skönt i hjärteroten. 

Diskutera i stället för att kriga

Jag tror inte på något kulturkrig. Jag tror inte på hat, bitterhet och oförsonlighet. Jag tror inte heller på min egen förträfflighet eller ofelbarhet. Jag tror på diskussion i stället för krig, på försoning i stället för bitterhet och på ödmjukhet i stället för självförhärligande. Jag tror också på att ta saker på allvar: På så stort allvar att vi också kan skämta om det. 


Av Ann Heberlein

Teologie doktor i etik och författare

Tidigare kommunpolitiker (M)