Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Lättare få vård med läkarbonus

FRISK VÅRD Bonusar till läkare betyder inte nödvändigtvis sämre vård. Skulle långsamma läkare och onödiga prover vara bättre ? frågar sig hälsoekonomen Mattias Lundbäck.
Foto: LENNART REHNMAN

Upprördheten har varit stor gentemot bonusar inom vården den senaste tiden.  

 Debatten är märklig eftersom den tycks utgå från att alla förändringar i det nuvarande systemet äventyrar patienternas säkerhet, skriver hälsoekonomen Mattias Lundbäck. 

 "Tänk om diskussionen gällt dagens modell. Då kunde skandalrubriken ha varit 'Långsamma läkare belönas med bonus'".

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Två rubriker i dagstidningarna nyligen har varit "Snabba läkare belönas med bonus" och "Färre prover kan höja lön till läkare". Och det är naturligtvis inte fel i sak. Jämfört med det traditionella systemet för att betala läkare på vårdcentraler i Sverige - med en fast månadslön oavsett vad som utförs - kan vårdvalsmodeller leda till förändringar. 

Alla sätt att betala för sjukvård medför dock konsekvenser för vårdens kvalitet och effektivitet. Oavsett om vårdgivarna får betalt per patient, per åtgärd, per arbetstimme eller per diagnos har sätten att betala vårdgivarna betydelse. Därför skjuter den pågående diskussionen om bonussystem inom vården till stor del bredvid målet.

 För det man inte betalar vårdgivarna för att göra är lika viktigt som det man betalar vårdgivarna för att göra. Om man inte ger primärvården ansvar för kostnaderna för prover och röntgen betalar man indirekt vårdgivarna för att ta fler prover. 

 Och om man inte betalar mer om läkarna träffar fler patienter betalar man i praktiken läkarna för att inte ta emot fler patienter.


År 1970 genomfördes den så kallade sjukronorsreformen 

 i Sverige. Den innebar att sjukhusläkarnas och provinsialläkarnas mottagningar avskaffades och ersattes med de för Sverige så typiska vårdcentralerna. 

Sjukronorsreformen genomfördes under en tid då begrepp som patientfokus och valfrihet stod lägre i kurs än i dag. Det var en period då vänstern talade öppet om att socialisera läkemedelsindustrin. Av dessa planer förverkligades endast monopoliseringen av apoteken, ett monopol som faktiskt inte avskaffades förrän alldeles nyligen.

 Sjukronorsreformen har sedan dess präglat den svenska primärvården. Reformen medförde att Sverige fick en mer centraliserad primärvårdsstruktur än nästan alla andra länder. 

Man behöver dock inte fara till kapitalismens USA för att hitta primärvårdsenheter där personalen är egna företagare. Det räcker att åka till Danmark, Norge eller Finland. Eller också kan man åka till Tyskland, Storbritannien eller Frankrike. Eller varför inte till Schweiz, Österrike eller Nederländerna.

 Och det är här som den svenska bonusdebatten blir så märklig. Man får intryck av att de svenska vårdcentralerna är normen för hur sjukvården bör organiseras och att alla andra sätt att organisera primärvården, eller betala läkarna, leder till att patientsäkerheten äventyras. 

Sanningen är att sätten att betala läkare för utfört arbete är lika många som ängens blommor. 


I Tyskland betalas öppenvården i huvudsak för utförda prestationer. De nationella sjukkassorna (som betalar för vården) räknar ut hur mycket vård som har producerats i landet. Olika insatser ger olika många poäng - en hälsokontroll ger kanske två poäng, gipsning av ett ben fem poäng.

 I Storbritannien får primärvårdsenheterna i princip en fast summa per ansluten patient. Denna summa förväntas täcka kostnaderna för all vård som patienterna har behov av. Ingen extra ersättning utgår om patienterna visar sig behöva mer sjukvård än genomsnittligt.

 Olika ersättningssystem leder till olika utfall. Ingen förvånas kanske av att antalet läkarbesök per invånare är betydligt högre i Tyskland än i Storbritannien. Och det är svårt att hitta någon annan bra förklaring till skillnaderna än just sätten att betala vårdgivarna.

Eftersom alla ersättningsmodeller får konsekvenser för vårdens kvalitet och effektivitet kan vi vara rätt säkra på att sjukronorsreformen från 1970 också har satt sina spår i svensk sjukvård. 


Allians för Sverige lät inför valet 2006 Demoskop fråga 8 000 europeiska patienter om hur de upplevde väntetider och tillgänglighet i respektive lands primärvård. Föga förvånande visade det sig att den svenska primärvården hade den sämsta tillgängligheten av åtta jämförda länder.

 Så tänk om diskussionen i stället hade handlat om den modell som vi alla verkar ta för given? Då kunde skandalrubrikerna ha varit "Långsamma läkare belönas med bonus" och "Fler onödiga prover kan höja lön till läkare". Skulle det på något vis ha varit bättre?

 Mattias Lundbäck 

 är hälsoekonom 

 och har doktorerat på en avhandling om sjukvårdens ersättningssystem. 

 Han är före detta ledarskribent på Svenska Dagbladet och arbetar i dag på socialdepartementet. Han bloggar på ekonomismen.blogspot.com.


 MATTIAS LUNDBÄCK

 Mattias Lundbäck är hälsoekonom och har doktorerat på en avhandling om

 sjukvårdens ersättningssystem. Han är före detta ledarskribent på Svenska Dagbladet

 och arbetar i dag på socialdepartementet. Han bloggar på ekonomismen.blogspot.com.