Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag kunde också ha varit en av de mördade flickorna

Eliin Kronholm. Foto: Privat.
Foto: Shutterstock.
Tova.

Jag tänker fortfarande att han var för ung för att förstå, för trasig och om han hade haft en stadigare familj så hade det inte blivit så här. Allt det kanske är sant men det gör det inte mer okej, skriver Eliin Kronholm.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

När det först började skrivas om Tova Mobergs försvinnande var hon ingenting mer än en saknad person för mig. Även efter att hon bekräftats död var det ändå inte verkligt för mig. Jag har de senaste åren tagit avstånd från saker som händer runtom i världen, jag har försökt att inte beröras av allt. 

Inte förrän jag ramlade på en text skriven av Katarina Wennstam på Instagram blev det plötsligt verkligt: "Tova försökte avsluta en destruktiv, våldsam relation. En ung tjej som ville göra slut, en tjej som hittades dumpad i en sjö."

Jag hör min egen röst skrika på hjälp mitt ute i tomma natten. Jag försökte fly. Jag sprang ner från övervåningen, öppnade båda mina ytterdörrar, sprang rakt ut och skrek på hjälp. Det ekar högt i huvudet. Han kommer bakom mig, lägger armen om min midja och drar ner mig på golvet i hallen. 

 

LÄS MER: Till er som tittade på misstänkta våldtäkten men inte larmade 

 

Jag var femton år och skapade egna ursäkter åt honom. Det gör jag fortfarande. Jag tänker fortfarande att han var för ung för att förstå, för trasig och om han hade haft en stadigare familj så hade det inte blivit så här. Allt det kanske är sant men det gör det inte mer okej.

Tova blev en i statistiken. Jag kunde också ha varit en av de mördade flickorna och kvinnorna.

Det finns så mycket vi inte ser. Så mycket som sker bakom stängda dörrar. Vi måste sluta normalisera våld. Slår han dig så tycker han inte om dig! Jag berättade för mina vänner om min situation och fick flera gånger höra att det inte var så farligt, att han inte menade det så. 

Vi var femton år, det var okej att inte veta hur man ska hantera en sådan situation, men vi är vuxna nu. Vi måste våga lägga oss i, våga hamna mellan och säga ifrån. Det här handlar inte vem du var vän med först eller välja sida efter ett breakup. Det handlar om liv. Vi får inte blunda för våld i nära relationer, bara för att det är jobbigt att säga till!

 

LÄS MER: Hårdare straff är ingen lösning – behöver jobba med normer 

 

Jag är en av dem som aldrig anmälde. Jag flyttade 13 mil bort och har sen dess försökt lära mig hur ett förhållande ska fungera. Hur jag ska kunna fungera. För här sitter jag sex år senare och går sönder på nytt. Jag drömmer fortfarande mardrömmar, får fortfarande panikattacker och gömmer mig reflexmässigt när min nuvarande pojkvän rör sig för snabbt. Jag kedjeröker fortfarande cigaretter och får fortfarande samma känsla av tomhet i min kropp. Jag är fortfarande inte hel – men jag överlevde. Tova gjorde det inte.

Det här sker överallt. Hela tiden. Fysisk misshandel. Psykisk misshandel. Sexuell misshandel. Materiell misshandel. Bakom statistiken finns så mycket mer.

Vila i frid, Tova. Låt din död bli en räddning för någon annan som lever i en våldsam relation.

 

Eliin Kronholm

student

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!