Adhd är fortfarande en diagnos som möts med häpnadsväckande faktaresistens, trots att intensiv forskning skett sedan åtminstone 1960-talet.
Vetenskapliga framsteg och upptäckter om till exempel hjärnans belöningssystem, impulskontroll och samsjuklighet ignoreras till förmån för grovt kränkande idékonstruktioner om att skolans problem är helvetesföräldrar som curlar ihjäl sina barn (Lärarnas Riksförbund ”Föräldrar från helvetet?” 29/12, 2015) eller att barnen medicineras i stället för att uppfostras eller ges anpassningar i skolan (DN ”Orimligt många behandlas med läkemedel för adhd, 27/7, 2016) eller att föräldrar försöker få adhd diagnoser på barnen för att roffa åt sig vårdbidrag (Expressen ”Vårdbidrag kan leda till adhd-ökning” 7/8 2016).
Så, låt mig tillföra fakta till tyck-debatten om adhd. Är problemet att föräldrar curlar barnen gentemot skolan och inte att barnen har särskilda behov? Medicineras barnen i stället för att uppfostras? Enligt Skolinspektionens kartläggning 2015 är bristerna i stöd till elever med särskilda behov omfattande och innefattar allt från otillräckliga utredningar, ofullständiga åtgärdsprogram och dålig kunskap om diagnoser och stödbehov. Enligt Lärarförbundets enkät 2015 anser inte ens 10 procent av deras medlemmar att kommunerna säkerställer att det finns tillräckliga resurser för särskilt stöd i skolan.
Barnombudsmannens (BO) rapport från i våras visar på kunskapsbristen om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) och att lagstiftningen brister i skydd för elever med särskilda behov. Bilden bekräftas av forskare på Karolinska institutet som i en kartläggning med över 700 respondenter visar att mellan 80-90 procent av skolpersonalen inte anser att deras utbildning ger dem kompetens nog att möta elever med npf.
LÄS MER: Fem regler som inte existerar i vår familj
Nätverket Barn i Behov samlar dryga 3 000 anhöriga och vi vet att hjälpen inte går att få. Det spelar ingen roll om vi har diagnos på barnen eller inte, eftersom diagnoserna är ifrågasatta och kunskapsnivån lika usel som de otaliga krönikor som publiceras i pressen om curlade barn.
Är det föräldrar som hellre vill göra karriär som kräver diagnoser på sina ”älskade stökungar” i stället för att spendera tid med dem? Ett vårdbidrag ökar inte möjligheten att jobba heltid och det är inte heller särskilt mycket pengar.
Det ger föräldrar chans att hindra sig själva från att gå in i väggen och kunna ägna sig mer åt anhörigvård. 73 procent av föräldrarna tycker att det är svårt eller nästan omöjligt att veta var de ska vända sig för att få hjälp eller stöd från samhället, visar en undersökning av Riksförbundet Attention och Trygg-Hansa från 2015. Samma undersökning visar att nästan hälften (48 procent) av föräldrarna är eller har varit sjukskrivna ofta eller i perioder på grund av samhällets dåliga stöd.
Hela 83 procent av föräldrarna har också behövs ändra sin arbetssituation för att få livet att gå ihop.
LÄS MER: Man är inte trög bara för att man har adhd
Att dra slutsatsen att det är vårdbidraget som orsakat arbetsmarknadens diskriminering av personer med adhd skulle ha varit skrattretande, om det inte vore så att verkligheten inte ger oss anhöriga till barn med adhd och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar någon anledning att skratta. I stället för att göra karriär och jobba heltid ägnar vi oss åt att ge våra ”stökungar” glimtar av hopp och mod att orka fortsätta leva i ett samhälle som hånar deras funktionsnedsättningar helt öppet.
Bokstavsdiagnoser stigmatiserar inte barn. Medmänniskors fula fördomar stigmatiserar barn. Och deras anhöriga.
Jiang Millington
Aktiv i föräldranätverket Barn i Behov
