Varje söndag sitter en stor del av svenska folket bänkade framför tv:n och väntar spänt på veckans avsnitt av den uppmärksammade serien Bron. Alla väntar på vad hatälskade Saga Norén på länskrim i Malmö ska hitta på denna vecka.
Vi skrattar åt henne, vi skrattar med henne, för visst är hon rolig när hon hamnar i pinsamma situationer på grund av sin brist på social kompetens?
Jag skrattar också, men samtidigt lever jag själv med diagnosen Aspergers syndrom och jag vet att livet med diagnosen inte bara är en stor komedi. Och vi får inte glömma att det faktiskt finns människor som lever med de här svårigheterna på riktigt och kämpar varje dag för att bli en del av vårt samhälle. Men det viktigaste av allt: vi får inte glömma att alla personer med asperger är lika unika som alla andra på den här planeten. Alla är inte som Saga, även hon är unik.
Det borde vara en självklarhet och något som alla förstår, men tyvärr är det en fördom jag ofta stöter på. "Men du kan ju inte ha asperger, du är ju inte så fyrkantig som Saga." Nej, för jag är inte Saga, jag är Joanna.
Jag ser likheter mellan oss. Jag gillar att sortera papper i prydliga högar på mitt kontorsgolv precis som hon. Jag kan säga vad jag tycker och tänker utan att tänka efter hur personen som hör detta uppfattar det jag sa. Precis som Saga gillar jag inte förändringar och vill att allt ska vara som det alltid varit. Men jag ser även olikheter mellan oss.
Hon gillar inte beröring, jag skulle kunna gå fram och krama främmande människor på stan.
Jag klarar av när folk säger fel fast jag vet att jag har rätt, hon måste rätta dem. En båt är en båt och ett skepp är ett skepp i Saga Noréns värld.
Jag kan förstå att många tittare stör sig på henne och tycker att hon är klantig och konstig för att hon inte beter sig som hon borde. Men vi med asperger får inte alla oskrivna sociala regler medfött, vi måste lära oss från början. Jag har kommit en bit på vägen och efter tolv år med diagnosen på papper så börjar jag förstå hur jag ska bete mig i sociala situationer. Saga har fortfarande en bit kvar.
Men jag är väldigt glad över att manusförfattaren Hans Rosenfeldt och hans medarbetare kom på den briljanta idén att göra huvudrollen till en karaktär med just Aspergers syndrom och att de väljer att lyfta styrkorna med diagnosen. Eller superkrafterna som jag brukar kalla dem. Den där förmågan att kunna lägga detaljer på minnet och lägga märke till saker som andra inte gör. Och att vara plikttrogen, noggrann och fruktansvärt ärlig, även om man ibland blir för ärlig.
Jag tycker att vi ska strunta i att Saga är klumpig och jobbig, och i stället se på just styrkorna. Världen behöver personer som oss. Hur vore det om alla var likadana? Vi behöver just de här olikheterna för att få en bra blandning i vår värld. Vi kompletterar varandras styrkor och svagheter. Måste alla vara proffs på sociala situationer? Vi med Asperger är väldigt duktiga på just vår grej, men vi är inte lika bra på att förstå sociala oskrivna regler. Vet ni till exempel att Albert Einstein, som av vissa anses ha haft ett av de mest kreativa intellekten någonsin, troligtvis hade Asperger syndrom?
Vi måste sluta se bokstäverna på pappret och i stället ta till vara på de här människorna och vad de ger vårt samhälle. För med rätt stöd kan de gå hur långt som helst.
Joanna Halvardsson
Journalist, bloggare och föreläsare med Aspergers syndrom
