Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Låt mig få dö – det är lika viktigt som att rädda liv

Någon kommer att säga till mig: ”Visst har du frihet att bestämma själv om din död - du kan begå självmord”. Jag vill inte det av flera skäl, skriver Elisabet Abelin-Norell. Arkivbild.Foto: Colourbox
Elisabet Abelin-Norell, läkare som väntar på frivillig dödshjälp.

Den 8 april skulle jag fått avsluta mitt liv genom frivillig dödshjälp i Schweiz. Men coronapandemin stängde gränserna. 

Vi måste skydda vår död, det har man gjort i andra länder. Svenska politiker smiter från frågan, skriver läkaren Elisabet Abelin-Norell.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Människan föds och föder, människan lider och dör. Oavsett corona. Inget väsentligt nyhetsvärde. Välkänt är också att det finns förlossningshjälp men ingen dödshjälp.

Corona-tider. Corona-frågor. Människans värde är inget corona-ord. Bara en fråga utan större intresse i stora ekonomiska och politiska sammanhang. Den enskilda lilla människans yttersta frihet kom bort i det övergripande stora. Dock är hens liv, död och yttersta frihet det väsentliga. Ord har betydelse, som t ex ord i lagtext, coronatider eller ej.

I coronatider tvingas en del, särskilt äldre, att dö utan att kunna få ta farväl av sina nära. Därför att vi måste skydda liv. Det är ett fullt giltigt skäl men den enskilde drabbas hårt. Att inte kunna få ta farväl lever kvar som en smärta hos dem, vilkas liv vi skyddade. Plågan hos dem, vilkas död vi inte skyddade, dog med dem.

Jag är en livshindrad människa

Jag är en 84-årig läkare i livets nedåtsluttning. Ålderdom, obotlig, slog till mot inkörsportarna, syn och hörsel. Min friska hjärna svälter av brist på näring från text och tal. Denna hunger ger smärta, den psykiska smärtan, som inte är depression, snarare ett slags vrede över dessa obotliga livshinder. Denna livshindrade människa, kräver respekt för sin yttersta frihet och sitt människovärde. Det är jag inte ensam om att kräva. Andra har krävt detsamma till följd av en obotlig sjukdoms outhärdliga fysiska plåga. 

Jag har hunnit säga farväl i lugn och ro. Och i tid.

Jag har ansökt om frivillig dödshjälp hos Dignitas i Schweiz och fått ”grönt ljus”. Den 8 april skulle jag fått avsluta mitt liv där. Men coronapandemin stängde gränserna. Min fria rörlighet begränsades. Men mitt ”gröna ljus” hos Dignitas finns kvar. Det slags frihet som alltså finns i ett annat land, inte mitt eget. Begrunda innebörden av detta.

Skydda vår död

Vi måste skydda vår död. Det har man gjort i andra länder i Europa, liksom Kanada och tio delstater i USA. Där skyddar man sina medborgares rätt till sin egen död, rätten till läkarassisterat döende. Tyskland kommer att tvingas ändra sin straffrättsliga lag sedan den tyska högsta författningsdomstolen nyligen klart och tydligt fastslog att en människas rätt till självbestämmande ingår i hens allmänna rättigheter enligt grundlagen och är något som stat och samhälle måste respektera.

Människan i Sverige är inte en fri individ. Gå till den svenska lagstiftningen! Det räcker med Lag 2018:1903, kap 2 och Patientlagen (2014:821) 4 kap,1 §.

I den senare står ordet ”självbestämmande”. Detta ord finns inte i grundlagen. Kapitlet i regeringsformen innehåller flera punkter om friheter men ingenting om den yttersta friheten, den mänskliga rättigheten till självbestämmande. Min slutsats är att jag är ofri, alltså inte fri. 

Därför vill jag inte begå självmord

Någon kommer att säga till mig: ”Visst har du frihet att bestämma själv om din död - du kan begå självmord”. Jag vill inte det av flera skäl:

1. Jag är inte deprimerad eller självmordsbenägen. 

2. Jag vill inte att mina närmaste skall uppleva en katastrof. 

3. Självmord är väsensskilt från det läkarassisterade döendet, som psykiatriprofessorn Johan Cullberg upprepat vid flera tillfällen.

Jag har hunnit säga farväl i lugn och ro. Och i tid.

I Sverige har jag ingen självbestämmanderätt i livets slutskede, men jag har yttrandefrihet tills jag avlider. I kraft av denna och som erfaren läkare, som väntar på sin död, självvald, läkarassisterad, när gränserna öppnas igen, kräver jag: Politiker, debatten om dödshjälp har pågått i decennier - axla ert ansvar, utred frågan! Smit inte undan i skydd av corona.

 

Av Elisabet Abelin-Norell

Leg. läkare