Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Låt mig bestämma över min egen död

Man ska ha rätt att avstå livsuppehållande behandling i livets slutskede om man vill det, tycker Cristopher Frantz. Foto: PEO MÖLLER / KVP/EXPRESSEN
Christopher Frantz, sjökapten och engagerad i partiet Medborgerlig samling. Foto: Privat

Vården i livets slutskede bör anpassas efter individens behov och vilja. 

Om man inte vill ha livsuppehållande behandling ska det respekteras, skriver Christopher Frantz, sjökapten och aktiv i partiet Medborgerlig samling. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | DÖDEN. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 slår i artikel 25 fast att ”var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande” och vidare att denna levnadsstandard inkluderar ”hälsovård” samt rätten till trygghet i händelse av ”sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom”. 

Är det då rimligt att vi förvägrar människor rätten till sin egen död? 

Från min sjukvårdspraktik minns jag alltjämt tydligt en kvinna i 85-årsåldern med blödande magsår. Kvinnan bad alla närvarande att inte förlänga hennes liv. Hon var helt klar och mycket, mycket tydlig i sin begäran. 

Jag satt hos henne under den följande natten och hon berättade om sitt liv för mig. Hon var lycklig, hade enligt egen mening haft ett underbart liv och nu var hon och hennes kropp mogen för vila. Under morgontimmarna gled hon in i medvetslöshet och jag avslutade mitt skift. Den följande kvällen fick jag reda på att kvinnas barn krävt att livsuppehållande behandling skulle sättas in. 

Kvinnan fick, mot sin egen vilja, livsuppehållande. Hon kunde inte, då hon var medvetslös, göra sin vilja hörd, så hon tvingades kämpa i tre dagar till innan hon fick vila. 

Många år har gått sedan dess, men minnet har följt med mig. 

2011 rycktes dessvärre min far bort, allt för tidigt, på grund av en hjärnblödning. Min mamma blev aldrig helt sig själv efter det och hon gick själv bort några år senare. Jag lyckades hålla henne kvar med hjärt-lungräddning tills ambulanspersonalen kom, men hennes liv stod inte att rädda. Hon ville inte längre. 

Jag vill ha möjligheten att redan nu dokumentera min vilja att avstå från livsuppehållande vård.

Vården ska säkerställa en värdig död 

Nästan precis en månad efter min mammas bortgång gav morfars kropp upp. Jag satt vid hans sida medan han kämpade. Jag höll hans händer i två dagar, innan han fick vila. 

Att se livet rinna ur en människa, långsamt som ur ett vätskefyllt kärl som fått en irreparabel skada, är inte helt angenämt. Speciellt inte när det innebär att bevittna din anförvants kamp, hur kroppen kämpar, medan livet långsamt pulserar ur dem. 

Varför förvägrar vi människor rätten till en värdig död? 

Jag är i skrivande stund endast 37 år. Jag vill ha en levnadsstandard tillräcklig för mitt eget välbefinnande. I händelse av sjukdom eller olycka inbegriper det sjukvård, men samtidigt även tryggheten i vetskapen att jag inte utsätts för plågsamma humanförsök i strävan att in absurdum hålla mig vid liv. 

Den palliativa vården ska anpassas efter individens behov och vilja, säkerställa en värdig död. 

Önskar rättsligt bindande register

Jag vill ha möjligheten att redan nu dokumentera min vilja att avstå från livsuppehållande vård. 

Jag vill ha rätt till en värdig död med obegränsad smärtlindring och terminal sedering om situationen så påkallar, även om det påskyndar mitt frånfälle. Registret ska likt donationsregistret vara rättsligt bindande. Mitt beslut gäller även när jag inte längre kan kommunicera, min vilja är min egen. 

Din vilja är din egen.

Rätten till din egen död är lika självklar som din rätt till livet!

 

Av Christopher Frantz

Sjökapten och engagerad i Medborgerlig samling (MED)

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!