Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Låt hundraåringar få bo på äldrehem

Kjell-Olof Feldt. Foto: Lars Pehrson / Svd / Tt

Partiernas kamp om de rörliga väljarna har inletts. Den viktigaste verkar gälla ungdomen. Löftena yr om hur de unga om de väljer rätt ska befrias från bostads- och arbetslöshet, hur de ska slippa avbrutna utbildningar och dåliga betyg. Politiker talar engagerat om en annars förlorad ungdomsgeneration som måste räddas.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Givetvis finns det mer än taktiska motiv för att ungdomsarbetslösheten och skolans misslyckanden görs till valets huvudfrågor. Båda dessa problem är allvarliga och måste få politiska lösningar. Men valrörelsens koncentration på denna del av den svenska verkligheten lägger en skugga över en annan verklighet, den som gamla människor upplever. I och för sig är den lika variationsrik som den yngre generationens. Det finns många välmående ålderspensionärer med egna resurser tillräckliga för ett bra liv som dessutom blir allt längre. Men pensionärsgenerationen skiljer sig åt i två avseenden.

 

För en stor majoritet är inkomsten låst till utvecklingen av offentliga och privata pensionsförmåner. Sämst till ligger de som bara har att lita till det allmänna pensionssystemet och har haft ett kort arbetsliv, till exempel därför att de arbetat deltid. För dem har det varit kännbart att utgående pensioner sänkts när det nya pensionssystemet avslöjade sina svagheter. Antalet fattigpensionärer växer i Sverige.

 

Ett tag såg det ut som om åtminstone ett av partierna bakom pensionsreformen, nämligen Socialdemokraterna, skulle arbeta för att systemet förstärktes finansiellt genom att den aktiva generationen fick betala mer till dagens pensionärer. Men det har ersatts av vaga löften om sänkt skatt även för pensionärer, ett slags parallell till jobbskatteavdraget.

 

Den andra egenskapen som skiljer gamla från unga är att i åldrandet ingår fysiska och mentala funktionsnedsättningar. Det kan ta tid men är oundvikligt såvida döden inte hinner före. I politiska termer betyder det att människor blir beroende: av anhöriga, av färdtjänsten och hemtjänsten, av sjukvården och äldreomsorgen, av anpassat boende.

 

Åtskilligt av dessa behov klarar kommuner och landsting att tillgodose i dag men långt ifrån allt. Grundorsaken är att beroendet ökar i takt med antalet gamla människor. Bristen på vårdplatser och äldreboenden har lett till att man i många kommuner måste vara tydligt dement eller svårt sjuk för att komma in. Bara hög ålder, 100 år eller så, räcker inte. Ansvaret för de gamlas vård och omsorg måste annars deras anhöriga bära. Hemtjänsten är ofta hårt slimmad och behovsprövningen stram. Även färdtjänsten har blivit ett sparprojekt för landstingen.

 

Det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att detta slags beroende kommer att öka därför att allt fler blir allt äldre. Redan för tio år sedan slog Sveriges Kommuner och Landsting larm om att gapet mellan behov och resurser växer med en åldrande befolkning. Budskapet var att utan kraftigt höjda kommunalskatter kommer det inte att kunna slutas, såvida inte helt nya finansieringslösningar anlitas. Äldreomsorgen står dessutom inför en akut personalkris. År 2020 beräknas behovet ha växt till 250 000 , framförallt undersköterskor, medan tillgången på sådan personal minskar till 200 000.

 

Om detta borde de politiska partierna tala mycket mer än de gör. Den äldre delen av väljarkåren - och deras anhöriga - som lider av dagens brister eller oroas av att ganska snart själva drabbas av dem, lugnas inte av försäkringar om att alla partier värnar välfärdsstaten.

 

Därför är det nödvändigt att partierna tar mod till sig och förklarar för yngre väljare att även de måste acceptera vissa uppoffringar. Sådana krävs nämligen för att statens och kommunernas finanser ska klara påfrestningen av att allt fler människor måste försörjas med pensioner och få den vård och omsorg dagens unga själva väntar sig.

 

Ibland får jag för mig att i varje fall vissa partier utgår från att gamla människor alltid röstar som de alltid gjort. Och att man därför inte behöver ta politiska risker för deras skull. Men den här gången kan det vara en felkalkyl.

 

Kjell-Olof Feldt

Samhällsdebattör, författare och tidigare socialdemokratisk finansminister

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!