Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Låt en liberal leda alliansen i stället

Gabriel Romanus.
Anna Kinberg Batra (M). Foto: Nils Petter Nilsson
Jan Björklund (L). Foto: (C) Pelle T Nilsson / (C) PELLE T NILSSON/IBL/IBL
Annie Lööf (C). Foto: (C) Pelle T Nilsson / (C) PELLE T NILSSON/STELLA PICTU STELLA PICTURES

Det är svårt att känna entusiasm för en politisk ledare som konsekvent låter bli att svara på frågor från journalister, skriver Gabriel Romanus.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Är det självklart att en eventuell alliansregering 2018 ska ledas av Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra? Hon verkar själv tycka det, eftersom hon ständigt upprepar frasen ”jag vill leda en alliansregering”. Men det är snarare ett uttryck för att hon vill ge intryck av att det är självklart.

Det är långtifrån givet att ledaren för det största partiet i en koalition ska vara statsminister. Det är förvisso vanligt, men undantag finns. Senast i Sverige var Thorbjörn Fälldin den som ledde den borgerliga trepartiregeringen 1979, trots att Moderaterna var större än Centerpartiet.

Även från andra nordiska länder finns exempel i modern tid: Kjell Magne Bondevik var statsminister i Norge 2001-2005 trots att hans parti, Kristelig folkeparti, inte var störst i regeringskoalitionen. Hilmar Baunsgaard från socialliberala Radikale Venstre var statsminister i Danmark 1968-71, trots att hans parti inte var störst i regeringen.

 

LÄS MER: Sluta sörja de som lämnat M för SD

 

Det finns flera skäl varför frågan om ledarskapet inte bör vara självklart avgjord, även om Moderaterna i dag är det överlägset största partiet inom alliansen.

För det första: Om alliansen blir större än de rödgröna utan att få majoritet, och ska bilda en minoritetsregering, blir det nödvändigt med samarbete över blockgränsen. En regering ledd från den politiska mitten skulle troligen klara ett sådant samarbete bättre än en högerledd regering. I alla de tre nordiska exemplen ovan togs statsministern från mitten, trots att partier till höger var större.

För det andra: När Reinfeldt blev statsminister 2006, hade han fört sitt parti markant mot mitten av den politiska skalan. Nu har Kinberg Batra lika markant lett partiet åt höger.

För det tredje: Framför allt när det gäller regeringsarbete är Moderaternas partiledare mindre erfaren än mittenpartiernas ledare. Det är inget avgörande skäl, men kan vägas in.

För det fjärde: Anna Kinberg Batra har inte som ledare för Moderaterna efter valet visat särskilt gott ledarskap, i vart fall inte något som har märkts utåt. Det senaste utspelet, att hon verkar vilja bilda en regering som blir beroende av ett aktivt stöd av Sverigedemokraterna, har skapat en påtaglig splittring av alliansen.

För det femte, på det personliga planet: Det är svårt att känna entusiasm för en politisk ledare som konsekvent låter bli att svara på frågor från journalister. När Anna Kinberg Batra ställs inför besvärliga frågor, är det snarare regel än undantag att hon att pratar runt med svårbegripliga fraser i stället för att ge ett rakt svar.

 

LÄS MER: Välj väg och låt halv-DÖ dö

 

Hur ska man förstå uttrycket att statsministern bör hämtas från ”den politiska mitten”? Som liberal skulle jag naturligtvis gärna se någon av Liberalernas eller Centerns ledare, som båda betecknar sig som liberaler.

Man kan också tänka sig att de partier som vill bilda regering enas om en gemensam kandidat som inte i dag är ledare för något av partierna.

Som det ser ut nu, är Moderaterna både i riksdagen och i opinionsundersökningarna större än de tre andra allianspartierna tillsammans. Men det kan givetvis ändras. Och, framför allt, det kan inte ensamt vara avgörande. Särskilt inte i ett komplicerat parlamentariskt läge, vilket vi troligen får även efter valet 2018.

Partierna i det politiska mittfältet har anledning att fundera över hur mitten kan stärkas för att underlätta politiskt samlande lösningar till exempel genom samarbete över blockgränsen. Sluta betrakta det som självklart att partiernas storlek eller antal mandat i riksdagen ska vara den enda avgörande faktorn vid utseende av statsminister!

 

Gabriel Romanus

Tidigare riksdagsledamot och socialminister (L).