Sitter på bussen på väg till jobbet. En mamma kliver på med en liten pojke i barnvagn och sätter sig till rätta framför mig. Jag iakttar dem en stund och tänker att det är något med just den här mamman och barnet som känns annorlunda, som får dem att sticka ut bland de andra resenärerna.
Jag ser mig omkring. En vuxen skickar sms, en annan spelar spel, några är inne på Facebook och en kvinna i min ålder försöker ta en snygg bild ut genom rutan på den grådaskiga morgondimman. Mitt i alltihop sitter en massa barn på väg till dagis och skola med färgglada ryggsäckar och dinglar med benen.
Mamman som just steg på har vänt sig mot sin son och visar honom en reflex hon har på jackan. Den liknar ett spöke, något de talar länge och väl om. Under hela resan in till stan konverserar de om allt från det som passerar utanför fönstret till vad som kan tänkas hända på dagis i dag.
Då och då sitter de tysta och tittar ut eller på varandra. De hinner äta ett kex och skratta åt att en vante envist fastnar i overallens dragkedja innan vi till slut kliver av. Alla på väg till sitt, några fortfarande djupt försjunkna i att räkna likes eller avsluta Wordfeud när de lämnar bussen.
Det knyter sig i magen när jag inser att den där stunden med mamman och sonen är en ovanlig syn nu för tiden. Jag tänker på hemfärden häromdagen, då jag reste med samma buss med min egen son. Då jag ägnade halva resan åt att läsa mejl och resten åt att lägga upp ett helt meningslöst inlägg på Instagram medan sonen roade sig med något slags grupp-sms:ande som tillslut fick mig att säga att nu fick han faktiskt lägga av med det där.
- Ska du säga mamma...
Förr skämtade man om att barn ska "jag ska bara..." när man bad dem om något. Nu är rollerna ombytta.
Handen på hjärtat - hur många gånger "ska vi inte bara" innan vi kan svara på den där frågan eller bara vara helt och hållet närvarande? Och hur länge varar närvaron när vi väl ger den? Distraktionen är bara ett sms-pip bort. Ett plonk om ett nytt meddelande.
Till oss på Bris ringer barn och pratar om allt möjligt. Det kan handla om svår mobbning, om misshandlande föräldrar, om svarta tankar, funderingar om kärlek, ensamhet. Även om frågeställningarna ser väldigt olika ut vågar jag påstå att det finns en sak som förenar dem allihop - längtan efter en vuxen att prata med. Att bli sedd, bli lyssnad på och bekräftad. Att få tid att finnas till ihop med någon som är närvarande. Det var inte länge sedan jag hörde ett barn säga att den bästa dagen under året var den då strömmen hade gått och han spelat spel i skenet av stearinljus med sin pappa. Tid av närvaro.
När mina föräldrar var små fick barnen sitta för sig på kalas och helst inte prata för mycket i närvaro av vuxna - inte busa och stöka runt. Vi har gjort en enorm förflyttning sedan dess och bjudit in barnen i en helt annan typ av samvaro.
Den utvecklingen får inte stanna upp för att vi bygger tysta murar mellan oss och våra barn.
Varje barn har rätt att bli lyssnat på och bli behandlat med värdighet och respekt. I Barnkonventionen står det väl uttryckt att föräldrarna och vårdnadshavarna har ansvar för att ge barnet lämplig vägledning och råd.
Vi behöver finnas för våra barn med stöd, klokskap och närvaro. De ropar efter oss men gör precis som vi och gömmer sig bakom sina skärmar de också.
I dag är det alla hjärtans dag. Låt oss stänga av, om än bara en timme, och helt och hållet rikta uppmärksamheten på barnen. Stänga av mobilen och alla andra distraktioner som roterar runt oss och ge barnen den uppmärksamhet och samvaro de längtar efter.
Låt helt enkelt tid bli kärlekspresenten till barnen i dag.
KATTIS AHLSTRÖM
är generalsekreteraren för Bris, organisationen Barnens rätt i samhället.
