DEBATT. Rysslands invasion av Ukraina och brutala övergrepp mot det ukrainska folket förändrar i grunden den europeiska säkerhetsordningen. I nationellt perspektiv innebär det att en revidering av säkerhetspolitiken är nödvändig, liksom ett svenskt medlemskap i Nato.
Med de här frågorna kommer en parlamentariskt sammansatt grupp att arbeta fram till och med maj. Utrikesministern är sammankallande i gruppen, i stort sett samtliga partier representeras av de utrikespolitiska talespersonerna. Så är inte fallet i Kristdemokraterna, vilket jag upplystes om i förra veckan – dock inte av mitt eget parti.
Inte första gången
Det är självklart att varje partiledning självständigt utser lämplig ledamot i den här typen av parlamentariska grupper, men lika självklart borde det vara att kommunicera med och informera den eller de som berörs. Jag beklagar att det inte fungerar så i Kristdemokraternas riksdagsgrupp.
Detta har inträffat i en omfattning som åtminstone ur mitt perspektiv inte är acceptabelt.
Om det varit första gången som parti- och gruppledning väljer att inte involvera och diskutera med direkt berörda hade det som nu hänt kunna bero. Dock har detta inträffat i en omfattning som åtminstone ur mitt perspektiv inte är acceptabelt. Utan dialog och en i grunden fungerande arbetssituation är det inte möjligt att hantera ett uppdrag som talesperson.
Gott ledarskap borde vara en självklarhet
Agerande bakom ryggen, liksom osynliggörande och förminskande av kollegers arbetsinsatser, ska inte förekomma på någon arbetsplats. I politiska partier, där parti- och gruppledare inte enbart arbetsleder tjänstemän och förtroendevalda utan även gör anspråk på att leda landet, borde solid kunskap om och erfarenhet av gott ledarskap vara en självklarhet.
Oaktat detta har det som kristdemokratisk riksdagsledamot varit ett privilegium att under mandatperioden få arbeta med utrikes- och säkerhetspolitiken. I utrikesutskottet har arbetsgemenskapen över partigränserna varit nära, konstruktiv och väl fungerande. Även om åsiktsskillnaderna emellanåt varit betydande har debatten oss ledamöter emellan alltid varit respektfull.
Att lämna utrikesutskottet och uppdraget som talesperson är med andra ord inget som jag önskar eller vill. Om det med hänsyn till omständigheterna varit möjligt att arbeta vidare, och även kandidera för en ny mandatperiod i riksdagen, hade jag gärna gjort det. Mitt engagemang för en värderingsbaserad utrikespolitik, som prioriterar människovärde och mänskliga rättigheter, är intakt. Det är även viljan att fortsatt stå för en generös biståndspolitik, enprocentsmålet och ökad solidaritet med fattiga delar av världen.
Det vill säga det som i grunden är kristdemokratisk utrikespolitik.
Mer än någon gång tidigare behöver Sverige och Europa ”de värden som inspirerats och förvaltats av den kristna traditionen”, som det heter i Kristdemokraternas principprogram. Med detta för ögonen kommer jag jobba, vara engagerad och bilda opinion under återstoden av mandatperioden – och framåt.
Mitt resultat i provvalet redovisas inte
Att få vara en del av den genuina folkrörelse som Kristdemokraterna är, och runtom i landet se idealiteten och engagemanget bland partiets medlemmar, gör varje arbetsdag meningsfull. Centralt är också att på ett personligt plan känna stöd från partiets medlemmar.
Att det stödet finns runtom i landet ska glädjande nog ha bekräftats i förra vårens interna provval inför riksdagsvalet. Exakta röstetal och antal nomineringar är dock höljda i dunkel eftersom partiets ledning, av någon anledning, valt att inte offentliggöra siffrorna för min person.
Hursomhelst är jag varken ensam eller nedslagen, tvärtom.
Av Lars Adaktusson (KD)
Riksdagsledamot
