Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lärdomarna som Björklund missat

Lär av då. Jan Björklund vill se "ett systemskifte för lärlingsutbildningar". Men han måste ta hänsyn till de historiska erfarenheterna, menar Peter Håkansson och Anders Nilsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Utbildningsminister Jan Björklund, FP, tar inte hänsyn till de historiska erfarenheterna av lärlingsutbildningen. Införandet av en lärlingsutbildning i Sverige riskerar att bli ett bakslag. Den har ett tungt bagage att göra sig av med för att ett systemskifte ska kunna genomföras och de historiska erfarenheterna talar inte till lärlingsutbildningens fördel.

Lärlingsutbildning var ett centralt tema under Almedalsveckan. De flesta partiledarna nämnde satsningar på lärlingsutbildning som ett viktigt verktyg för att bekämpa den höga arbetslösheten bland ungdomar och yngre vuxna. Mest konkret var utbildningsminister Jan Björklund som föreslog "ett systemskifte för lärlingsutbildningar i Sverige", som utbildningsministern uttryckte det. Målet med reformen skulle vara att hälften av yrkeseleverna, cirka 50 000 gymnasieelever, ska finnas på en lärlingsutbildning år 2020. Inspirationen bakom förslaget är att lärlingssystem, enligt utbildningsministern, "har visat sig vara en framgångsfaktor i europeiska länder med låg ungdomsarbetslöshet".

Lärlingsutbildning tycks alltså vara det nya mantrat i svensk utbildningspolitik. Vi ställer oss frågande till den ohämmade optimismen. Förespråkarna pekar på att det finns länder med ett omfattande lärlingssystem och låg ungdomsarbetslöshet, till exempel Tyskland och Danmark. Men skillnaderna mellan Sverige och dessa länder är inte enbart, eller ens i första hand, närvaron eller frånvaron av ett lärlingssystem. Arbetsmarknaderna är uppbyggda på olika sätt. De framgångsrika lärlingssystemen bygger i hög grad på en omfattande yrkescertifiering och regleringar som är främmande för den svenska arbetsmarknaden. Det finns också en särskild lärlingslagstiftning i gränszonen mellan utbildning och arbetsmarknad som har bidragit till ett mycket långvarigt samarbete mellan stat, arbetsgivare och fackföreningar på lärlingsområdet. Det finns mycket som ska falla på plats inom ett fungerande lärlingssystem!

Men vår skepsis bottnar främst i att dagens förespråkare för ett svenskt lärlingssystem helt bortser från de historiska erfarenheterna. De aktuella förslagen är långt ifrån de första och spåren förskräcker. Dagens lärlingsutbildning i gymnasieskolan började löftesrikt men har redan börjat väljas bort av ungdomarna. På 1980-talet gjordes ett ambitiöst försök, även det inom ramen för gymnasieskolan, men efter några år ebbade intresset ut. Mycket talar för att en lärlingsutbildning helt på den vanliga gymnasieskolans villkor snabbt uppfattas som ett andrahandsalternativ.

Men problemen sitter djupare än så. På 1940- och 1950-talen var yrkesutbildning en självständig utbildningsform med starkare anknytning till arbetsmarknaden. Under lång tid var dessutom alla viktiga aktörer, stat, fackföreningar och arbetsgivare, överens om att lärlingsutbildning var den centrala formen för yrkesutbildning. Likväl minskade ungdomarnas intresse successivt till förmån för mer skolförlagda utbildningar. Det goda arbetsmarknadsläget under perioden spelade säkert in; det var lätt att få arbete även utan lärlingsutbildning. Men viktigare var att det under 1950- och 1960-talen etablerades en ny övergångsregim från skola till arbetsmarknad. De stora utbildningsreformerna under dessa båda årtionden fokuserade på den skolförlagda utbildningen. Lärlingsutbildning, däremot, dömdes ut som en föråldrad form. Uppfattningen att det bara var skolförlagd utbildning som gällde fick stort genomslag och har helt dominerat allmänhetens uppfattning sedan dess. Det gäller i högsta grad även ungdomarna.

Sammanfattningsvis kan sägas att vår skepsis mot att en omfattande lärlingsreform skulle vara ett Alexanderhugg mot ungdomsarbetslösheten bygger på att:

Historiska erfarenheter visar på låg efterfrågan bland ungdomarna

Utbildningsformen riskerar lätt uppfattas som ett andrahandsalternativ

För framgång krävs kompletterande reformer på arbetsmarknaden och för att det ska vara möjligt måste arbetsmarknadens parter vara med på båten.

Har Jan Björklund arbetsmarknadsparterna med sig? Och har han det tålamod som krävs?

Peter Håkansson

Doktor i ekonomisk historia vid Malmö Högskola

Anders Nilsson

Professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet