DEBATT. En 5000 ord lång essä i somras, signerad Vladimir Putin själv, väckte uppmärksamhet då gränserna ifrågasattes och påståendet att det moderna Ukraina egentligen består av historiskt ryskt land fördes fram. Essän avslöjade en djupt personlig övertygelse om en påstådd historisk orättvisa. Ryssland var ”rånat” och ”Kiev behöver inte Donbas”. Den orwellska formuleringen att Ukraina bara kan uppnå suveränitet i partnerskap med Ryssland avslutade essän.
Strax innan angreppet rantade Putin i tv om Ukraina, som att det moderna Ukraina var en skapelse av Ryssland, och att CIA och Väst låg bakom ”kuppen” 2014.
Banar väg för framtida aggressioner
Men Putins historieprojekt är inte bara fantasier om Ukraina, det är bredare och äldre än så. Användandet av historien har varit tudelad, dels handlar det om att bygga lojalitet och patriotism i den egna befolkningen och dels handlar det om att bana vägen för framtida aggressioner genom att ”historiska orättvisor” måste återställas.
Vinterkriget mot Finland har rationaliserats utifrån Leningrads försvarsbehov och legitimiteten för de baltiska staternas existens har ifrågasatts gång på gång.
Historia är i dag mer ett verktyg för makten, som Rysslandsexperten Gudrun Persson på FOI konstaterar i Frivärldrapporten ”Controlling the Past”. Ryssland har också lagt in försvaret av sin historieskrivning som en del av den nationella säkerhetshetsstrategin. Det är något som är helt otänkbart i en demokrati som Sverige där historieämnet är fritt och akademiskt, och helt frikopplat från statens säkerhet.
Stalins historieskrivning dammas av
Ryssland har gjort också gjort det olagligt att förstöra monument från andra världskriget. Putin har i omgångar själv försvarat det hemliga delningsprotokollet av Molotov-Ribbentroppakten. Överhuvudtaget är det Stalins patriotiska historieskrivning som Putin har rehabiliterat. Den största geopolitiska katastrofen förra århundradet var Sovjetunionens fall, enligt Putin redan 2005, men den första skedde genom ryska revolutionen och de följdkrig som ledde till självständighet för Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen. Även Ukraina var självständigt ett kort tag.
Försvarar anfallet på Finland
Stalins imperieåterställning på sina grannars bekostnad försvaras därför ihärdigt. Putin själv har attackerat Polen flera gånger för dess roll i andra världskrigets utbrott. Vinterkriget mot Finland har rationaliserats utifrån Leningrads försvarsbehov och legitimiteten för de baltiska staternas existens har ifrågasatts gång på gång. I samband med Molotov-Ribbentrop paktens 80-årsdag publicerade ryska UD en skrift för att återupprätta paktens anseende och visa det ryska folket att Stalin inte hade några alternativ än att göra upp med Hitler och angripa sina fredliga grannländer.
Förre kulturministern Vladimir Medinskij, numera presidentrådgivare i historiska frågor beskrev Rysslands historiepolitik så här: ”Det är historiens sanning som ligger bakom och legitimerar vår politik i dag och våra planer för framtiden. Det är historiens sanning som vår president beskyddar”.
Klarsyn i Estland
Den estniska säkerhetspolisen konstaterar i sin årsrapport från 2019 att historiska fakta kring andra världskrigets utbrott är svåra att förneka, och att det förklarar Rysslands attacker:
”Ryssland har därför valt en aggressiv och offensiv taktik till sitt försvar. Alla andra stater, inklusive länder som själv föll offer aggressioner, är skyldiga till att triggat krigets utbrott. Och räcker inte det, så är nästa steg anklagelser om historieförföralskning, russofobi och nazism.”
Idag är Ukraina i fokus, men det vore en allvarlig underskattning av Putins historiska imperieåterställning att tro att det slutar med bara Ukraina. Det visar också på vikten av historieämnet i svenska skolor, så att vi inte blir offer för historiepropagandan.
Av Patrik Oksanen
Senior fellow tankesmedjan Frivärld
Ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademien och Kungliga örlogsmannasällskapet
