Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Låna eller höj skatten – och freda biståndet

Anders Wijkman.

Foto: Janerik Henriksson/ Tt

Delar av världen står i brand. Då är det inte mer än rimligt att vi delar med oss av vårt överflöd.

Men freda biståndet, låna eller höj skatten på inkomst i stället, skriver Anders Wijkman.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Den allt större flyktingströmmen i Europa i dag förklaras främst av de väpnade konflikterna – och de sönderfallande staterna – i Mellanöstern. Ingen kan förvånas över att hundratusentals människor flyr undan våld och kaos. Det skulle de allra flesta av oss också göra.

Orsaksbilden är komplex. Varje gång jag läser rubriker i amerikanska tidningar på temat ”Europas flyktingkris” blir jag lika upprörd. Ingen kan förneka att USA:s krigföring i regionen är en viktig orsak till det kaos som utvecklats.

Att skapa stabilitet i länder som Afghanistan, Irak, Syrien, Yemen och Libyen – för att nämna de viktigaste oroshärdarna – kommer att ta lång tid. Vissa gör jämförelser med trettioåriga kriget. Frågan vilken strategi som EU-länderna ska följa är komplicerad. Militära insatser – i kombination med förebyggande av terror - är nödvändiga för att tränga tillbaka rörelser som IS och al-Qaida. Men parallellt måste länderna i regionen få kraftfull hjälp att utveckla sina samhällen.

 

Att IS över huvud taget kan attrahera ett växande antal människor i regionen, men även i Europa, visar på djupgående brister i våra samhällen, i Europa främst en fråga om utanförskap. Den typen av problem kan inte bombas bort.

Även i en situation där våldet bedarrar finns många faktorer som gör att människor i norra Afrika och Mellanöstern (MENA) kommer att vilja överge sina länder och söka sig en bättre framtid.

Jag har länge ställt frågan hur länge de stora skillnaderna i levnadsstandard mellan länderna norr och söder om Medelhavet kommer att kunna bestå. I en allt tätare värld, där kunskaperna om hur livsmöjligheterna ser ut i olika delar av världen hela tiden ökar, är det svårt att tänka sig att människor i längden ska acceptera att leva under så vitt skilda omständigheter.

Löneskillnaderna mellan EU-länderna och länderna i MENA varierar, men ligger i häradet fem till ett till mer än tjugo till ett. Till detta kommer en notoriskt hög arbetslöshet i MENA, inte minst bland unga människor. Lägg till detta en fortsatt snabb folkökning och vi har förutsättningarna för en ”perfekt storm”. (Just nu är arbetslösheten extremt hög även i södra Europa men förklaringen är främst eurokrisen och inte permanent undersysselsättning).

 

En annan faktor som kommer att spela in – återigen i kombination med folkökningen – är klimatförändringen. Sedan 1950-talet har medeltemperaturen under sommarhalvåret i MENA-regionen ökat med nära 3 grader Celsius. Om den utvecklingen fortsätter, vilket mycket talar för, kommer det på sikt att bli allt svårare att odla mat i regionen och över huvud taget utveckla fungerande samhällen.

Varje diskussion om flyktingkrisen och hur vi ska möta den måste ta hänsyn, inte bara till dagens inbördeskrig, utan till de underliggande sociala, ekonomiska, demografiska och ekologiska faktorerna i MENA.

Att skära i biståndet för att kortsiktigt klara notan för flyktingmottagandet i Sverige vore en sällsynt missriktad åtgärd. Det skulle, om något, öka trycket på Europas gränser. Biståndet har gjort – och kan göra – mycket nytta, inte minst för att hjälpa länderna i EU:s randområde att bemästra de stora problem de står inför.

 

Sverige låter redan i dag 20 procent av biståndet finansiera kostnaderna för flyktingmottagandet i vårt land. Starka krafter, framför allt inom Finansdepartementet, verkar nu för att öka den andelen. Det talas om att upptill hälften av biståndet skulle avräknas. En sådan åtgärd skulle slå skoningslöst hårt mot rader av insatser inom hälsovård, utbildning, hushållning med mark och vatten, demokratistöd mm

Sverige har byggt långsiktiga relationer med ett stort antal utvecklingsländer. Utgångspunkten har varit att betrakta biståndet som en investering i framtiden. Allt har inte fungerat. Misstag har begåtts, inte minst därför att arbetet utförs i svåra miljöer kännetecknade av kapacitetsbrister och korruption. Men beslutsamheten har funnits där. Det internationella samhället likaväl som mottagarländerna har kunnat lita på Sverige.

Att nu drastiskt minska stödet skulle äventyra både Sveriges trovärdighet internationellt och rader av enskilda biståndsinsatser. Det skulle därtill öka – inte minska – trycket mot Sveriges gränser i form av migration.

Flyktingmottagandet leder till ökade kostnader. De måste finansieras. Freda biståndet. En stor del av kostnaderna – åtminstone i år och nästa år – kan finansieras med lån. Därtill ser jag inga hinder mot att höja skatten för de cirka 10 procent av inkomsttagarna som tjänar mer än 50 000 kronor i månaden eller att återinföra en rimligt utformad förmögenhetsskatt. Delar av världen står i brand. Då är det inte mer än rimligt att vi delar med oss av vårt överflöd.

 

Anders Wijkman

Ordförande Romklubben, ordförande Miljömålsberedningen

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!