Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Läget i Europa farligare än kalla kriget

AGGRESSIV. Vladimir Putins Ryssland har utvecklats till en aggressiv, revanschistisk stat, skriver Wilhelm Agrell.

Det handlar inte längre om ömsesidiga garderingar utan om att Putins Ryssland utvecklats till en aggressiv revanschistisk stat som gett sig i kast med att rita om spelplanen efter eget gottfinnande, skriver Wilhelm Agrell.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Efter 1980-talets spända säkerhetspolitiska läge diskuterades det om det verkligen varit ubåtar i alla lägen då man rapporterat det. Men att ingen ifrågasatte att Sverige under dessa år upplevde en ubåtskris. Det var en kris som åt sig djupt in i den svenska försvarspolitiken och säkerhetspolitiska självbilden och under lång tid påverkade relationerna med den dåtida mäktiga grannen i öster, Sovjetunionen.

Sedan ett antal dagar pågår på nytt uppmärksammade spaningar efter främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Mönstret, både i vad som sker i skärgården och bland medier och ansvariga politiker, är påfallande likt 1980-talet. Sverige är på väg rakt in i en andra ubåtskris, en kris som vi dessutom materiellt, politiskt och psykologiskt är illa förberedd för.

Läget är i detta avseende snarlikt hösten 1982 då den stora ubåtsjakten i Hårsfjärden inleddes med marinens spaningar efter främmande undervattensverksamhet i just Kanholmsfjärden. Då upptäcktes på svensk sida att både den tekniska och personella förmågan för spaning efter ubåtar i stor utsträckning gått förlorad sedan 1960-talet till följd av försvarspolitiska bortprioriteringar. Och ingen kunde begripa vad eventuella ryssar gjorde här. Sverige var ju neutralt och hotade ingen, tyckte vi själva i vart fall.

 

Hur skall vi då förstå denna andra ubåtskris? Är det samma förlopp som upprepas? Eller är det något nytt som bara ser ut som en upprepning? Trots att vi ännu inte vet vad det är som rör sig under ytan i Stockholms skärgård går det att skissa upp den säkerhetspolitiska referensram vi behöver för att kunna tolka denna och kommande händelser och navigera genom den andra ubåtskrisens faror och utmaningar. Låt mig börja med likheterna. Till de förhållanden som ändras minst över tiden hör geografin. Östersjön och dess kustområden är nu som då strategiskt betydelsefulla i militära termer. Även om vi i Sverige högtidligt avskaffade invasionsförsvaret så innebär det inte att alla andra slutat tänka på invasion i olika former. Den som vill lamslå eller skada Sverige måste kunna ta sig fram till de strategiska knutpunkterna som fortfarande är bekvämt koncentrerade till Stockholmsområdet.

Nästa trögrörliga förhållande är sättet att bedriva militära operationer. Sovjetunionen hade utvecklat ett väl fungerande system för krigföring i ett skymningsläge mellan fred och krig. Dess marina komponenter bestod av ett system med undervattensfarkoster, småubåtar och moderfartyg, men också av så kallade Trojanska hästar - forsknings- och skolfartyg som gjorde systematiska hamnbesök och ofta råkade finnas på plats när viktig svensk militär verksamhet pågick. Det ryska fartyg vars besättning firar plötsligt påkommen höstsemester utanför Stockholms skärgård framstår här som en gammal bekant från det förflutna.

Wilhelm Agrell.Vilka är då olikheterna? Den allra viktigaste är att de säkerhetspolitiska rambetingelserna ser helt annorlunda ut i dag än under det sena kalla kriget. Då hade både väst och öst kommit att acceptera det blockuppdelade Europa. Jalta-avtalet från 1945 gällde. Det kalla kriget var, som namnet anger, en frusen konflikt. Ingen ville faktiskt ha krig, inte ens Stalin på sin tid. 1980-talets ubåtsoperationer ingick i ett större mönster av krigsförberedelser, men dessa handlade om handlingsberedskap inför ett läge där säkerhetssystemet kollapsade. Så är det inte i dag.

Fram till det ryska besättandet och annekterandet av Krim vilade svensk och europeisk försvarspolitik på föreställningen att ingen, allra minst en stormakt, skulle använda väpnat våld och kuppartat ändra Europas gränser. Allt detta var önsketänkande. Putins Ryssland har i snabbt tempo utvecklats till en aggressiv revanschistisk stat med en uttalad målsättning att återta förlorade geostrategiska positioner genom att hota, pressa och tvinga omvärlden på reträtt. Ryssland utnyttjar här det som i andra sammanhang brukar beskrivas som våldskapital. Detta har man under 2014 gjort med betydande framgång gentemot en häpen och tvehågsen omvärld. Varför skulle man byta detta vinnande koncept?

Detta är den avgörande punkten.

Europa är inte på väg tillbaka till 1980-talets kalla krig utan in i ett nytt slags spänningstillstånd som är farligare än den frusna konflikten mellan väst och öst.

 

Det handlar inte längre om ömsesidiga garderingar utan om att Ryssland under Vladimir Putin med stor framgång och inte utan förtjusning på egen hand gett sig i kast med att rita om spelplanen efter eget gottfinnande. Därmed har en andra ubåtskris en annan och potentiellt mer oroande inramning än den första.

 

Wilhelm Agrell

Agrell är professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet och har skrivit Bakom ubåtskrisen (1986), Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918-2000 (2000) och Fredens illusioner (2010).