Jag tänker inte recensera Åsa Romsons arbete som språkrör, men det hon utsätts för nu är ett skolboksexempel på hur kvinnor med makt mäts utifrån andra måttstockar än män och på doktrinen att män bedöms på sina ambitioner och kvinnor på sina meriter.
Alltså det som gör att kvinnor måste vara så mycket bättre än män.
Hon måste kunna visa upp en meritlista som slår vad en medelmåttig man kan fantisera ihop som sina ambitioner. Men när det blåser kan meriterna avfärdas som dåtid, i stället blir hon hårt förknippad med det som just för tillfället stormar.
Eftersom hon inte valts på sina ambitioner är det ingen som frågar efter dem. Det är bara hennes ”nya meriter” som präglar bilden av henne.
Så inte nog med att det är en annan måttstock. Måttstocken ändras också efter hur den på bästa sätt ska kunna tjäna strukturen: Mannen har makten. Först måste hon vara mycket bättre än en man för att få plats och när det skakar är de objektiva meriterna inte viktiga längre – dubbelbestraffning.
LÄS MER: Miljöpartiet är inte regeringsdugligt
Men hur kommer det sig då att män kommer undan med den enklare skalan på måttstocken?
Exempelvis förlitar de sig på invanda hierarkier. De vet att om de tar de rätta konflikterna och håller sig till sin plats i maktstrukturen kommer de få chansen att visa sina ambitioner, och med dessa få klättra. Och så bondar de.
Så många ölen-efter-mötet jag avstått utan att fatta att jag hamnar utanför också på själva mötet. Så obegripligt jag tyckt Korpenlag på kontoret varit utan att förstå omklädningsrummets potential för att resonera kring sina ambitioner.
När det sedan ska utses någon ny så står de där på rad. De som går att lita på när det ska läggas en straff och som kan lossa på slipsen och vara lite rolig. De med de höga ambitionerna, som skulle passa så bra. Medelmåttiga män inkvoterade av manliga nätverk. Samtidigt tappas de som inte drar högljudda skämt på afterwork, de som hämtar på förskolan i stället för att hänga kvar efter innebandyn. Allt för ofta meriterade och kompetenta kvinnor. Vi kan inte fortsätta så här. Det är hög tid att bygga systerskap.
LÄS MER: MP:s kris bottnar i mångkulturens dilemma
Systerskap är inte nått gullegull. Tvärtom. Det är en ren och skär maktstrategi. Om vi inte hjälper varandra att stötta den syster som slår i glastaket så kommer varje bula i huvudet göra oss mer försiktiga nästa gång.
En form av självcensur som blir en nedåtgående spiral: En kvinna som krymper får mindre möjligheter. Och det drabbar inte bara henne – det drabbar alla kvinnor som vill ta möjligheten, nu och i framtiden. För kvinnor bedöms inte bara på egna, utan även på andra kvinnors, gamla meriter.
Så Romson, Kinberg-Batra och Lööf. I en tid där många efterlyser tydlighet från politiker i allmänhet så efterlyser jag det från er i synnerhet. Jag vill se er i hårda politiska debatter, med skarpa argument och rappa repliker.
Där ni lyfter varandra som partiledare/språkrör. Jag tror att ni kan göra den politiska debatten en stor tjänst genom att visa det systerskapet. Men än viktigare, ni kan använda er makt till att bryta strukturer som håller kvinnor tillbaka och kan tillsammans bana väg för nya generationer av kvinnor med en mycket mer självklar plats vid makten.
Veronica Palm
Före detta riksdagsledamot (S)
