Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kvinnliga peshmergas för en dubbel kamp

"Att driva IS terror från regionen handlar också om en kamp för lika rättigheter mellan könen", skriver Amineh Kakabaveh (V). Här kurdiska peshmerga-krigare i Irak.

IS utsätter kvinnor och barn för ett obeskrivligt våld. Men feministiska Sverige står handfallen när våra egna ungdomar åker ner för att hjälpa IS, skriver Amineh Kakabaveh.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Kobane i norra Syrien är den första staden där kurdiska styrkor med stöd av stridande kurdiska kvinnor, peshmergakrigare, lyckats driva ut Islamiska staten (IS). De stridande kvinnorna för en dubbel kamp. Att driva IS terror från regionen handlar också om ett viktigt steg i en kamp för lika rättigheter mellan könen, en kamp mot traditionella och religiösa patriarkala föreställningar.

Jag kommer ihåg hur tufft det var att vara en tonåring i Kurdistan Iran.

Man har inte bara regimen, som avrättar, fängslar eller dödar emot sig utan även familjen och samhället.

Innan kvinnliga peshmerga fanns var förtrycket mot kvinnorna mycket hårdare inom familjerna. När de första kvinnliga peshmerga beväpnades i Kurdistan Iran strax efter revolutionen 79, hade man inte respekt alls för kvinnor och unga flickor.

Jag var en av dem som anslöt mig till den socialistiska prokurdiska rörelsen Komalah för att bli peshmerga. Sedan dess har kvinnor på flera håll, i Rojava, Kurdistan Turkiet och Kurdistan Irak gjort som oss och blivit peshmerga.

Att vara gerilla som tjej i Mellanöstern är en kulturrevolution.

I Rojava i Syrien är fler än en tredjedel, ungefär 15 000, av kurdiska YPG:s (Folkets försvarsenheter) gerilla kvinnor. Inom PKK-rebellerna (Kurdernas arbetarparti), som bland annat slåss i Kurdistan i Irak mot IS är ungefär hälften av de stridande kvinnor.

Att kvinnor bekämpar IS-terrorister är speciellt. Om en man blir mördad av en kvinna i jihad hamnar han nämligen i helvetet, enligt IS tolkning av Koranen.

Det finns även peshmergasoldater som motsätter sig att kvinnor deltar i strid. Männen har bland kurderna av tradition varit familjens överhuvuden. Männen i Mellanöstern liksom flera andra länder i världen har av tradition varit familjens överhuvuden. De har bestämt när kvinnorna får lämna sina hem och vilka de får gifta sig med.

Men den senaste tiden har detta börjat ifrågasättas, inte minst av kvinnorna själva. Det som just nu pågår är inte bara ett krig mot de brutala kvinnofientliga islamisterna i IS, utan även en feministisk frihetskamp.

Därför blir jag som många andra så förbannad när jag pratar med en del ungdomar i förorterna här i Sverige, som försvarar de som åker härifrån för att strida för IS.

"Det klart man vill kriga för att befria sitt land", säger de. Men vems land? undrar jag.

När man vill förminska religionens avgörande roll för Is, pratar man i stället om att försvara ett land. För kvinnor handlar det om grundläggande rättigheter, rätten att kunna vara en människa på lika villkor som en man.

Det är våra barn som åker och krigar för dessa sekteristiska jihadister.

Sverige borde reagera mycket starkare.

IS kämpar inte för en nation, de för ett fruktansvärt krig mot alla minoriteter de möter - kurder, armenier, syrianer och assyrier, och andra muslimer som är mest utsatta.

Att Sverige inte tar problemet på allvar blev inte minst tydligt i veckans "Uppdrag granskning", som visar hur skattemedel i kulturens och idrottens namn absurt nog använts i helt annat syfte - för att rekrytera ungdomar till jihadister och IS.

Tusentals kvinnor och barn har bevittnat och själva utsatts för ofattbara grymheter av Is och andra jihadist grupper. Kvinnorna våldtas och tas som slavar om de inte dödas.

Därför finns stora förväntningar på Sverige, EU och FN att se till att riktade insatser finns för att stödja IS offer som är kvinnor och barn i Syrien - Kobane och i Norra Irak, men också Boko Harams offer i Nigeria.

Amineh Kakabaveh

I går träffade jag Asya Abdullah, det kvinnliga språkröret för Demokratiska unionspartiet (PYD) som styr i Kobane och Rojava i Syrien.

Hon var i Stockholm och berättade om hur de i området lyckats skapa politiska och civila folkråd, som även har kvinnliga ledare. Det är unikt i Mellanöstern, och kanske kan det bringa lite hopp.

Hon framförde en önskan om att Sveriges bistånd till Syrien skulle nå även dessa delar, bland annat för återuppbyggnad av Kobane, och att den svenska regeringen och EU ska erkänna Rojava i Syrien. Det är en förutsättning för trygghet för de minoriteter som lever i denna del av Syrien. Eftersom Ryssland, EU och länderna i Mellanöstern visat sin oförmåga i att hjälpa till att lösa problemet måste fredsinitiativet komma från något annat håll. Omvärlden är skyldig att lösa konflikterna i Syrien, Irak och Mellanöstern innan terrorn sprider sig till fler länder. Sverige och andra fredsfrämjande länder skulle kunna ha en aktivt fredsmäklande roll. Världen behöver välstånd och fred och inte fler flyktingar.

 

Amineh Kakabaveh,

(V) kvinnorättsaktivist och tidigare peshmerga

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!