Kunskapssamhällets fogar vittrar sönder

Mats Svegfors.
Foto: Foto Gunnar Seijbold

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

För 20 år sedan fanns det 7 000 journalister på landets dagstidningar. I dag är 2 000, mer än var fjärde av dem, borta. På motsvarande tid har en tredjedel av Sveriges Radio och SVT:s anställda försvunnit. Det handlar om tekniker, men också om journalister.

Av maktens kamrerare tutas vi i att så ska det vara. Alla verksamheter måste rationalisera och spara.

Men så är det inte. Alla verksamheter ska inte rationalisera och kan inte rationalisera. För 20 år sedan fanns det 23 000 läkare i Sverige. I dag finns det 32 000 läkare. För 20 år sedan fanns det 127 000 lärare i Sverige. I dag finns det 158 000 lärare. För 20 år sedan fanns det 17 000 poliser i Sverige. I dag finns det 20 000 poliser.

Det är avsevärt mycket fler läkare, lärare och poliser. Men likväl lägger vi inte en större andel av våra samlade resurser på sjukvården, skolan och polisen. Vi har blivit rikare och använder pengar för det som är viktigt.

Hur vi än mäter satsar vi däremot mindre på journalistik. Mediesamhället expanderar. Men journalistiken krymper. Och jag teoretiserar inte om det expanderande mediesamhället. Under denna period har jag dels varit chefredaktör för Svenska Dagbladet, dels vd på Sveriges Radio. För 20 år sedan fanns inte internet. Såväl i dagstidningarna som i public service har vi lagt en helt ny medieform till de gamla. Till detta kommer den formliga explosionen av underhållningsjournalistik i alla medier.

Förhållandena är absurda. På andra professionella områden höjer vi kraven: fler poliser och avsevärt mycket bättre utbildade poliser, fler lärare som dessutom ska ha en fullgod utbildning för att få sätta betyg, fler läkare som att hela tiden ska följa med i en allt snabbare spetsutvecklingen av medicinsk kunskap.

Och det är mycket rimligt. När vi blir rikare som samhälle och som individer vill vi lägga mer pengar på kvalificerade tjänster. Det är rimligt att det finns fler läkare, fler lärare och fler poliser. Men det är orimligt att resurserna för journalistik systematiskt pressas tillbaka.

Tycker då inte politiker och andra makthavare att mediescenen är viktig? Jo, bevisligen. För den journalistarbetsmarknad som expanderar är "den andra sidan". Ta försvarssektorn som exempel. Den omsätter 40 miljarder kronor. Det finns, högt räknat, en halv ordinarie försvarsreporter i Sverige. Det är halva Mikael Holmström i Svenska Dagbladet. Bara i försvarsdepartementet och försvarets egen organisation finns ett 30-tal personer som har till uppgift att informera denne halva Mikael Holmström. Exemplet är ett av många möjliga. Det är nästan lika få journalister i Sverige som har de specialkunskaper som krävs för att självständigt och kritiskt bevaka sjukvården. Samma gäller socialförsäkringar, infrastrukturinvesteringar, arbetsmarknadspolitik etc, etc.

Vi talar så ofta om medialiseringen av samhället. Men när det gäller journalistikens huvuduppdrag, skildringen och den kritiska granskningen av makten, sker det i stället en avmedialisering. Och den sker med såväl den politiska som privata maktens goda minne.

När Schibsteds Sverigechef Raoul Grünthal, ägare till Svenska Dagbladet och Aftonbladet, uttalar sig är det public service som är problemet, inte att Schibsted håller på att spara bort kvaliteterna i den egna tidningen. Vi i Sveriges Radio och SVT har fortfarande resurser kvar. Och då blir konkurrensen för det anorektiska Svenska Dagbladet alltför svår, är Grünthals tes.

Jo, det är lätt att kritisera både företagsledare och ansvariga politiker på båda sidor blockgränsen. Men de lever i sina verkligheter. Marknaden kräver högre vinster av Grünthal. Och finansministrar säger nej till medie- och kulturpolitikerna i alla tänkbara regerings- och koalitionspartier.

I en intervju i Dagens Nyheter i går refererar kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth till den tyske kulturjournalisten Thomas Steinfeld. Referensen är viktig och intressant. Steinfelds tes är nämligen att det vi ser nu inte är en kris för tidningarna utan en kris för journalistiken. Han talar om den fördjupande och perspektivvidgande kulturjournalistiken. Jag vill lägga till den kritiska och granskande samhällsjournalistik som vi i public service och de större tidningarna har kunnat svara för fram till nu.

Problemet är att om inte vi som finns i eller nära de ledande positionerna i medievärlden beskriver problemet tror naturligtvis människor i gemen att det inte finns något problem.

Vi är direktörer, ministrar och redaktörer. Men vi är också medborgare med ansvar för det hela. Förhållandena är absurda. I det alltmer kvalificerade kunskapssamhället håller vi på att nedrusta journalistiken, den funktion som i demokratins tjänst ska sammangjuta all den specialiserade och fragmenterade särkunskapen till något helt och gemensamt.


Mats Svegfors

Mats Svegfors är publicist och tidigare vd i Sveriges Radio och före detta chefredaktör i SvD