Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kulturhögern är för tyst och feg

SÖKER KULTURPERSONER. Lena Adelsohn Liljeroth menar att kultur­politiken skulle stärkas ännu mer om fler alliansvänner kunde ge sig in i diskussionen.Foto: Robban Andersson

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Ulf Brunnberg skriver att jag ska låta kvasten gå och göra upp med stagnationen i den vänsterpolitiserade kultursektorn. Att få kritik från höger känns något ovant, men för balansens skull känns det också mycket bra.

Nu skulle jag förstås kunna gå i svaromål mot Brunnberg och peka på allt vi gör som förändrar kulturpolitiken - om än utan revolutioner. Men jag vill börja med att fundera lite kring just det faktum att en skådespelare från "höger" överhuvudtaget ger sig in i kulturdebatten.

Intresset för kulturdebatt bland borgerliga personer kunde gott vara större. En förklaring är att borgerligheten förvisso är mycket intresserad av kultur, både som utövare och som konsument - åskådare, läsare och lyssnare. Men borgerligt sinnade personer är sällan så värst intresserade av själva kulturpolitiken.

Det är synd, inte bara för att det tillåter vänstern att dominera, utan för att det politiska samtalet blir blodfattigt. Kulturpolitiken skulle stärkas ännu mer om fler alliansvänner - framförallt bland kulturutövarna (för de finns!) - kunde ge sig in i diskussionen. Det finns ett stort engagemang för kulturpolitik bland allianspolitiker, i riksdagen, i landstingen och i kommunerna. Jag har mängder med sådana kontakter och samtal. Däremot menar jag att fler - i likhet med Ulf Brunnberg - borde våga ge sig ut på den slaka linan. Även när budskapet skiljer sig från gängse vänsternorm och därmed drar på sig en del eld.

 

Reaktionerna på Bengt Ohlssons essä i DN, där frågan ställdes om kulturen måste vara vänster, visade med all önskvärd tydlighet riskerna med att säga något utanför normen. Och då var ju inte Bengt Ohlssons budskap att han på något sätt kom ut som "höger", utan artikeln handlade just om att ifrågasätta den åsiktskonfor­mitet som råder kring vad som är rätt uppfattning, liksom att han ville ifrågasätta den blinda tron på auktoriteter i kulturlivet. Den kanonad av högljudd och mycket arg kritik som drabbade Ohlsson var intressant och bekräftade på ett sorglustigt sätt hela hans poäng.

Jag är övertygad om att kulturen behöver fler försvarare och förespråkare, både från höger och från vänster. Det breddade engagemanget stärker och vitaliserar.

Sedan maktskiftet har vi tagit flera stora kliv och många små steg mot en ny kultur­politik. Vår förändringsvilja har inte tagits emot med öppna armar överallt. När jag berättar att regeringen varje år ökat kulturbudgeten är det knappt jag blir trodd. Långsamt går dock budskapet in. Vi har en regering som satsar, omprövar och har tydliga prioriteringar. Många tycker att vi går för snabbt fram. Ett mindre antal (och möjligen en tyst majoritet?) anser, i likhet med Ulf Brunnberg, att det händer för lite och för långsamt. Låt mig bara ge några exempel på det vi har gjort.

Vi kan börja med den stora kulturutredningen, som skapade en nästan tumultartad debatt. Vilken diskussionsglädje - och även många uppfriskande arga inlägg. Det blev till och med en alternativ kulturutredning, med ett närmast anarkiskt upplägg, som en kontrast till det statliga utredningsmaskineriet. Kulturutredningen ledde bland annat fram till regionaliseringen, där ansvaret för kulturen förs ut i landet och engagemanget breddas.

Vi kan ta den stora satsningen på kultur för barn och unga, där skolelever får möta ­aktiva kulturskapare. Och apropå barn så var det den borgerliga regeringen som redan förra mandat­perioden, införde barn och ungas rätt till kultur som ett nationellt kulturpolitiskt mål. Tidigare fanns detta inte ens med.

Vi kan också ta satsningarna på kultur­arvet, där vi stärker museerna, där vi satsar på att vårda våra kyrkor och våra gemensamma kulturfastigheter.

 

Till sist kan vi ta en fråga som Ulf Brunnberg särskilt pekar på, nämligen utnämningspolitiken. Där har regeringen verkligen tagit ett helhetsgrepp med ökad öppenhet (med tjänster som utannonseras), med fokus på kompetens och på ökad jämställdhet. Vi utnämner chefer och styrelseledamöter utifrån professionell sakkunskap och lämplighet. Vi vill inte ha den svågerpolitik som allt för ofta utmärkte den tidigare regeringen.

Jag är glad och stolt över att tillsammans med mina alliansvänner ha gjort så mycket för att ompröva och förnya kulturpolitiken. Jag välkomnar fler än Ulf Brunnberg att driva på och debattera.

 

LENA ADELSOHN LILJEROTH

M, är kultur- och idrotts­minister.