Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kraschad babylycka tabu i mödravården

Ta problemet på allvar. "Fortfarande, år 2014, råder en skam och stigmatisering kring moderskap i kombination med psykisk ohälsa", skriver Josefin Branzell Hertz. Foto: Privat

Trots att spädbarn dödas av sina mammor tas inte psykisk sjukdom i samband med förlossning på tillräckligt stort allvar, varnar Josefin Branzell Hertz, journalist och författare till Eftervärkar som handlar om förlossningsdepression utifrån hennes egen erfarenhet.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Följande tre enkla åtgärdspunkter måste genomföras

Det förebyggande arbetet, som kartläggning av blivande mödrars hälsa, ska vara obligatorisk i hela landet och följas upp.

Samverkan mellan psykiatrin och barnavårdscentraler ska förbättras radikalt och fungera inom alla svenska landsting.

Depressionsscreening ska vara ett obligatoriskt verktyg på alla barnavårdscentraler

i Sverige.

Det är en myt att allt ska vara rosaskimrande när man får barn. Släpp allt, var inte duktig, sätt dig i en gungstol med ditt barn och bara "njuuut" sa en väl- menande BVC-sköterska till mig när jag beskrev mina panikkänslor som nybliven mamma. Det kändes som ett öppet hån. Förstod hon inte att jag höll på att fullständigt krackelera? Att jag inte kunde skilja min och mitt barns kropp ifrån varandra och att de fasansfulla minnesbilderna från den tortyrliknande förlossningen höll mig vaken långt in på småtimmarna? Och så det lilla främmande byltet som kluckade i min famn, parasiterade på min värkande, skälvande kropp.

En av tio kommer drabbas

Se dig omkring. Minst en av tio kvinnor som planerar att någon gång skaffa barn kommer att drabbas av en förlossningsdepression. Det innebär att den tid i en kvinnas liv som brukar betraktas som den lyckligaste och mest speciella, kommer att kantas av nedstämdhet, ångest och i värsta fall självmordstankar. Hon kanske känner sig rädd för barnet, arg på det, eller inte har förmågan att ta hand om det.

Jo, jag fick hjälp. Till slut. På eget initiativ vände jag mig direkt till psykiatrin. Av en slump fanns just då ett särskilt intresse för sådana som jag. Ett pågående forskningsprojekt kan ha varit min räddning. Fler gynnsamma omständig- heter i mitt fall var att anhöriga tog ett stort ansvar och att jag bodde i en storstad med en förhållandevis utvecklad vårdapparat för kvinnor i min situation.

Alla kvinnor har inte den här turen. Ensamstående mödrar, mödrar utan socialt nätverk, eller mödrar som råkar bo i fel landsting garanteras inte den hjälp som jag hade förmånen att få. Jag har många olyckssystrar därute. Några drabbas särskilt hårt.

Tre kvinnor, som led av förlossningspsykos och/eller förlossningsdepression, dödade sina spädbarn år 2012 i Sverige. I samband med det avslöjade Svenska Dagbladet att det finns stora skillnader i landstingen vad gäller utbud, metoder och uppföljning av kvinnor i riskzonen.

Karin Monsen Börjesson på Karolinska universitetssjukhusets kvinnoklinik i Stockholm, är expert på frågor som rör psykisk sjukdom i samband med för- lossning. Hon bekräftar den bilden. I en intervju jag gjorde med henne i tidskriften SANS säger hon att samarbetet mellan barnavårdscentralerna och psykiatrin inte fungerar tillräckligt bra. Psykiatrin är ofta hårt pressad, och ser hellre att mammor vänder sig till sin husläkare på vårdcentralen.

Problemet, menar hon, är att spädbarnsmammor hör hemma hos en specialist för bedömning. Hon tyckte att varje storsjukhus i Sverige borde ha ett kunskapscentrum för psykisk sjukdom och graviditet.

Även Ulla Björklund, överläkare vid Södersjukhusets kvinnoklinik, anser i samma reportage att samarbetet mellan psykiatrin och barnavårdscentralerna haltar. En bidragande orsak är att psykiatrin är underbemannad. Båda experterna är dessutom av uppfattningen att det är störst chans för en kvinna att få hjälp om hon bor i något av de stora landstingen.

Fullt av mammor som mår dåligt

En majoritet av alla barnavårdscentraler följer inte heller Socialstyrelsens råd om att alla nyblivna mammor några veckor efter förlossningen bör genomgå en depressions- screening (EPDS).

Det finns fullt av mammor på olika nätforum som mår dåligt och vädjar efter hjälp.

Fortfarande, år 2014, råder en skam och stigmatisering kring moderskap i kombination med psykisk ohälsa. Men även en utbredd okunskap. Mörkertalet som inte fångas upp av vården kan vi bara gissa oss till. Om jag fick ge dessa mammor ett råd, skulle det vara: Det är normalt att känna sig nere efter en förlossning, men inte till vilken grad som helst.

Kräv att bli tagna på allvar.

Ni som fortfarande inte är övertygade: Det här problemet drabbar inte bara mamman, utan även barnet, den eventuella partnern och övriga anhöriga. Det innebär dessutom en stor samhällsekonomisk kostnad.

Att vänta med insatser, eller att missa en kvinna i riskzonen, kan som vi har sett få katastrofala följder.

 

Josefin Branzell Hertz

journalist och författare till Eftervärkar som handlar om förlossningsdepression utifrån hennes egen erfarenhet

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!